Mitt första möte med Spökriddaren och hans väpnare var på releasefesten för den. Den tyska författaren Cornelia Funke och massor med barn var på plats på nyöppnade Palatset på Riddarholmen. Barnen hade satt ihop en pjäs baserad på inledningen av Spökriddaren och hans väpnare. Redan då reagerade jag på att berättelsen var så läskig. Det var mörker, spöken och en familj som sviker. Målgruppen är 9-12 år, jag kanske var lättskrämd som tioåring men hade med all säkerhet tyckt att föreställningen var läskig. Och boken fortsätter i samma stämning.

Jon Witcroft blir placerad på internatskola i Salisbury efter mammans giftermål med en ny man som går under namnet ”skägget”. Internatet har gamla anor och är typiskt engelskt, klassiskt och katolskt. Allt är nytt och främmande för Jon. Det är murar, långa korridorer, nya rumskamrater, och till råga på allt börjar det snart att spöka. Och det är inga snälla spöken som Jon har råkat ut för.

De väntade bredvid porten, högt uppe på sina hästar liksom föregående natt och den här gången var de fyra.
Jag stannade så plötsligt att Stu snubblade mot mig.
Han såg förstås ingenting den här gången heller. Ingen såg dem. Utom jag.
Den fjärde vålnaden fick de andra att se ut som trasiga landstrykare. Hans ansikte med insjunkna kinder var stelt av högmod och hans kläder hade säkert en gång varit en rik mans. Men runt ena handloven bar han järnkedjor och runt hans hals hängde en galgsnara.

Mötet med spökena gör att Jon söker upp Ella, vars mormor har erfarenhet av spöken. Och snart är de inne i släktforskning, spökjakt och försök att lyckas smita från skolan. Det råder ingen tvekan om att spökena är ute efter Jon eftersom han på sin mammas sida är del i släkten Hartgill. Han blir indragen i en hämndhistoria om ett för länge sedan utspelat brott, där alla inblandad är döda sedan länge. Eller rättare sagt, borde vara döda. Spökena blir allt mer aggressiva och läskiga och Jon och Ella anropar riddare William Longspee som enligt gammal myt svurit ed på att hjälpa människor i nöd. Riddaren håller spökena på avstånd, men som tack ber William Jon att hitta hans hjärta som blivit stulit vid hans begravning. Istället för att begrava hjärtat vid Williams hustrus grav har hjärtat försvunnit. Nu räcker det inte bara att hålla onda spöken på avstånd, även hjärtat måste hittas.

Det är tänkt att vara både skrämmande och spännande, och det är det delvis. Färgillustrationerna som Friedrich Hechelmann har gjort bidrar till den gotiska och anrika stämningen och ger berättelsen ytterligare en dimension. Miljöerna är höljda i grönaktig dimma och karaktärerna komiskt förvridna. Dock har jag svårt med det högtravande språket som harvar sig igenom hemligheter och kopplingar i det förflutna. Många ord stannar jag upp inför, inte för att deras betydelse är svår, utan för att de helt enkelt är ovanliga och konstruerade. När jag reagerar på dem, har jag svårt att tro att de går en tioåring förbi.

Jag har ingen större erfarenhet av att läsa fantasy och skräck, kanske finns det en genrekod att knäcka innan man börjar läsa Spökriddaren och hans väpnare. Jag har tyvärr inte gjort det. Men har man gjort det och vill bli uppskrämd framåt allhelgonadagskvällen är det bara att hugga in!