Det är först under andra halvan av boken som meningar stoppar mig för att jag måste anteckna citaten. Eller så är det först då jag lugnat mig tillräckligt i läsningen för att se dem. Men under omläsningen upplever jag samma tempo, samma väntan under den inledande halvan av boken som jag gjorde under den första läsningen. Det är efter halva boken som den hittar fram till sig själv. Då avlöser de dock varandra: meningarna, styckena som dröjer sig kvar hos mig. Jag stoppar mig hela tiden, skriver ner, vill hålla kvar.

Silja och Sontag är systrar, de sitter i varsin rymdraket på väg ut mot det universum som deras mamma Eleonore, matematikern, har räknat på. ”Hon räknade på universums form och du uppsökte den.” Den första intrig som möter läsaren är huruvida systrarna ska ta av sig hjälmarna eller inte: Silja vill ta av dem, Sontag vill behålla dem på. Under tiden de bestämmer sig berättar de historien om sin mamma.

De skulle jämföra resultaten och verifiera varandra.

Men berättelsen var de tvungna att själva hitta på.

Berättelsen om mamman kretsar kring älskarna, städerna de flyttar till och från, och arbetet. Eleonore är som så många andra intelligenta, räknande, forskande kvinnor en frånvarande mamma. Eller en periodande mamma.

Hon hade sagt till honom att arbetet och barnen alltid kom först.
Han hade svarat att kärleken inte är en hierarki.
Hon hade sagt att allting går att räkna på.
Han hade sagt att kärleken inte är villkorslös.
Hon hade sagt att kärleken kan ha många ansikten.
Han hade sagt att han inte kunde chansa på en sådan smärta.
Hon hade sagt att hon inte kunde förstå hur man kunde låta bli.
Så hade han rört vid henne och hon vid honom. Länge bara andats. Vorhanden, zuhanden. Vara med tingen eller behärska dem.

Hon säger att arbetet och barnen alltid kommer först, och så blir det, i den ordningen. Silja och Sontag lär sig att reda sig själva, och Eleonore blir något som finns när arbetet är utfört. Då bakar hon, lagar mat, klappar, vårdar. Jag tänker på andra geniförklarade kvinnor, att de alltid fått vända ryggen till allt annat för arbetets skull. På Marie Curie och Blanche Wittman i Per Olov Enquists skildring Boken om Blanche och Marie. Att arbetet blir mer värdefullt om offret är större.

Vetenskapen gör sig bra som poesi, och Ida Lindes språk rör sig nära poesin. Det är komprimerat, lätt och säger inte mer än det måste säga. Precis som vetenskapen plockar ner verkligheten till minsta beståndsdel så gör poesin det med språket. Helena Granström, matematiker och poet, har gjort det och det tål att göras igen. Även om Ida Lindes språk är mer varmt, mindre teoretiskt. ”Universum var oändligt men kunde likväl ha en form. Om man åkte rakt ut i rymden och lyckades undvika att krocka med stjärnor eller planeter skulle man förr eller senare komma tillbaka till utgångspunkten.”

Och det är Ida Lindes universum som jag väntar på när jag läser En kärleksförklaring, jag vill följa med Silja och Sontag ut i rymden, inte stanna med deras empatiska skildring av en mamma som hela tiden var i rörelse.

Alla upplever vi tid och rum. Det som skiljer är hur andra färdas. I fallet med systrarna färdas de i olika hastigheter. Kommer de att färdas i samma ljus?

Jag sa också att du kommer älska och förlora den du älskar. Varje gång du hör namnet kommer något att rämna.