Soppan var varm och jag brände mig på tungan. Några mosiga potatisbitar simmade runt i den i övrigt ganska vattniga soppan. Jag åt och det var inte direkt gott, den var för salt, men det gjorde inte så mycket, jag ville mest äta det varma för att slippa frysa.

Det var torsdag, jag var förkyld, hade migrän och jag skulle se Jonathan Franzén på Kulturhuset Stockholms ”Internationell författarscen”. Några dagar tidigare hade jag fått hem hans bok Frihet på svenska, men jag hade inte hunnit läsa, hade legat sjuk istället. Nu var jag på benen igen, men knappast frisk nog att gå på författarsamtal. Av någon orsak hade jag ändå släpat mig dit och en kvart innan det börjar lämnade jag min halvätna soppa, åkte rulltrappan ner en våning, och tog plats längst bak i den fullsatta aulan.

Efter en stund dämpades ljuset, gröna ljuspelare tonade fram i bakgrunden och in på scen kom Jonathan Franzén tillsammans med sin samtalspartner för kvällen, Daniel Sandström från Sydsvenskan. De slog sig ned och så påbörjades ett samtal om boken Frihet och därigenom också ett samtal om samhället vi lever i och hur vi lever i det. Och så om Sverige då, förstås (för vem har inte varit nyfiken på Jonathan Franzéns Sverigekoppling?).

Det var ett trevande samtal som utspelade sig på scenen. Inte sällan blev det tyst. De flesta pratar inte så sakta som Jonathan Franzén, de flesta är inte så eftertänksamma, de flesta låter inte tystnaden breda ut sig så. Ganska snart vande jag mig dock och tyckte det var befriande att lyssna på någon som inte vill få in så många ord som möjligt under en sekund

Det blev ett fint samtal. Och det gjorde inte så mycket att jag inte hade hunnit läsa Frihet. Att höra någon prata om en bok innan man själv läst kan ha två effekter: det kan vara alltför klargörande och få det att kännas som att man redan läst boken miljoner gånger förut, eller så kan det göra en ännu mer nyfiken.

I detta fall blev jag mer nyfiken och på tunnelbanan på vägen hem trotsade jag mitt trötta, värkande huvud och öppnade boken.