Det ska sägas med det samma, jag är en oerfaren skräckboksläsare. För mig hör skräck mer ihop med film och tonåren, när man om fredagkvällarna försvann bakom en kudde med en kompis och godis. För att skrämma liv i tillvaron. Bortsett från hajpen kring John Ajvide Lindqvists Låt den rätta komma in, för vad som nu är ett antal år sen, har jag nog ärligt talat inte läst något alls som kan genrebestämmas som skräck.

I Förvriden är det skogen som är skräcken, hotet, men också den som lockar och förför. Boken utspelar sig i de djupaste skogarna i Norrland, det är sommar, barmark och ett barn försvinner. Moa är bara tio år och som uppslukad av jorden när hennes barnvakt lämnar henne ensam för att gå på toaletten. Samtidigt försvinner unga män spårlöst och ingen vet var eller varför. Berättelsen varvas med en liknande berättelse, som utspelade sig för tio år sedan. Den gången var det också unga män som försvann och aldrig mer kom tillbaka. Men Moa kommer hem igen, i samma kropp, men med en annan personlighet med ett språk och ett sätt som tillhör en vuxen. Min största behållning av boken blir också lilla Moas starka sätt att kräva hämnd.

Det finns många jag i Förvriden. Det är Moas mamma, Moa själv, en av de försvunna pojkarna, en av de försvunna pojkarnas mamma, dessutom mamman och pappan till en av de pojkarna som försvann för tio år sedan. Kapitlen markeras med namn på vem det är som berättar. Men ibland inleds kapitlen utan namn, och efter ett visst funderande listar jag ut att det är den förre berättaren som fortsätter ytterligare ett kapitel. Det borde vara en självklarhet, men är det inte för mig när jag läser. Det är många karaktärer som presenteras snabbt, en handling som är förvirrat mystisk och röster som påminner om varandra. När jag läser författare som Monika Fagerholm eller Sara Stridsberg lutar jag mig tryggt tillbaka i den här typen av förvirring. Jag litar på dem och vet att det är meningen att jag ska känna så här just nu och att de kommer att ro mig i hamn, tryggt och säkert. Men det är mitt första möte med Frida Edman och jag känner mig utelämnad och ensam i min läsning.

Min farhågor besannas tyvärr. De många liven, ödena och trådarna fortsätter genom boken. Några klarnar mer, andra förblir otydliga. Det är realism blandat med övernaturlighet, konstiga väsen och andra världar. Grundberättelsen är bra, däremot blir problemet att Frida Edman både är författare, redigerare och förläggare till sina böcker. Jag ställer mig ytterst tveksam till den typen av utgivning då det är näst intill en omöjlighet att redigera sitt eget manus. De etablerade förlagen sitter på en kompetens och erfarenhet som en enskild individ aldrig kan mäta sig emot.

Utseendemässigt fattas också detaljer. För mig är bokens format, sättning och papper av nästan lika stor vikt som berättelsen i sig, eftersom läsning berör så många sinnen. Förvriden är lite för hög, texten ofta styckeindelad så att det blir för mycket luft kvar i nederkant på vänstersidorna och pärmen för hård, så jag hela tiden måste bryta upp ryggen för att boken inte ska falla igen.

Jag vill verkligen tro på de små förlagens frammarsch i Sverige. Jag vill verkligen se en annan marknad än de stora förlagens dominans. Men då måste de små förlagen sluta ge ut sig själva, eller åtminstone satsa på utomstående redaktörer. För i nuläget är Förvriden bara en roman med potential att bli något bra.