Det är lite för enkelt att säga att Nicole Krauss har skrivit en roman om ett skrivbord. Liksom det är för enkelt att säga att hon skrivit om människorna kring skrivbordet. Jag kan sträcka mig så långt som att säga att skrivbordet länkar samman personerna i de fyra berättelserna i Det stora huset. Men i var och en av berättelserna spelar skrivbordet olika roller och tillskrivs olika grad av betydelse. Ibland är det en krävande älskare, ibland ett spöke, ibland ett fly som svävar förbi i periferin. Någon gång är det den enda sköra länken som binder två människor samman och någon gång, någon gång är det kittet till en familjs eller ett helt folks historia.

I vilket fall som helst är det helt ok att det är så. Att en möbel blir levande, emotionellt laddad och nästan emotionell i sig själv och det sen byggs människoliv kring den. Den första historien utspelar sig i New York, sen rör sig boken vidare till Jerusalem, Oxford och London, så en sväng till Jerusalem igen och tillbaka till New York. Det är stort och episkt. Nicole Krauss har ett sätt att utvidga sina berättelser med språket som ofta får mig att förvånas över var jag befinner mig i texten. Det är ett broderande, långsamt sätt att skriva där texten tar plats i formmässigt kompakta sjok.

Det är helt klart en omfattande roman jag håller i mina händer. Och bland det den omfattar finns livsöden som fångar mig mer än andra. Författaren Nadias oförmåga att leva tätt inpå en annan människa en längre tid. Litteraturprofessorn Mr. Benders svårigheter att förstå sin fru Lottes inbundenhet och sätt att hålla inne med sitt förflutna. Syskonen Weisz leverne i ett antikmöbelbelamrat hus i London – Yoav Weisz passionerade förhållande med studenten Izzy och hans lika passionerade relation till den pianospelande systern Leah.

Kanske är det Nicole Krauss mening att det ska vara så – att vissa av historierna ska nagla sig fast medan andra pågår i ett försiktigt gnagande. Liksom skrivbordet får skiftande roller, skiftar också handlingarna på ett sätt som gör det omöjligt att förutspå fortsättningen. Det enda huvudkaraktärerna i de fyra berättelserna har gemensamt är litteraturen. I tre av fyra historier är någon av protagonisterna författare och i den fjärde har vi en litteraturstudent. I alla fyra finns däremot människor med en viss ”sorts” personlighet. Om nu människors personlighet kan vara av en sort. Det handlar om att vara inbunden, att vara hemlighetsfull, att sätta vissa saker, i de flesta fall skrivande eller annat konstnärligt arbete, före allt annat. Om det går att prata om en personlighetstyp som ”författartypen”, skulle jag nog säga att individerna i Det stora huset är såna, trots att jag egentligen tycker att det är att förenkla människors personlighet.

Till slut blir det också denna personlighet jag läser in som något, men inte allt, av det viktigaste i boken. Nicole Krauss använder den som språngbräda för att gestalta fram snårigheter i relationer, såväl mellan älskande som mellan familjemedlemmar. I bakgrunden svävar skrivbordet, som också skapar ett fäste kring alltihop som symbol för nämnda personlighet.

Vore Nicole Krauss en annan skulle Det stora huset kunna handla om en ett antal författartyper som lever sina klichéartade författarliv. Men det är inte så enkelt, Nicole Krauss är inte så enkel – hon fastnar inte i stereotyper. Det stora huset och dess karaktärer har många fler dimensioner än vad som ryms att beskriva i en recension eller personlighetsmall.