Det är en fantastisk liten pocketutgåva av Wicked jag lyckats lägga vantarna på. Den har omslag efter musikalaffischen, med titeln grönglittrande och upphöjd i relief och själva sidorna kantade av grönt, sådär som äldre böcker kan vara förgyllda. Knallgrönt. Man blir helt glad.

Grönt är förstås den elaka häxan Västans färg från L Frank Baums barnboksklassiker, och inte minst filmen, Trollkarlen från Oz. Grön är Elphaba, flickan som växer upp till häxa i Gregory Maguires Wicked. The Life and Times of the Wicked Witch of the West. Att växa upp som oönskat grön dotter till en fanatisk missionär och en avdankad societetsflicka skulle nog få vem som helst att känna sig lite utanför, men kanske är det också utanförskapet som gör Elphie lyhörd för hur grupper som de antropomorfa djuren diskrimineras och förföljs allt mer medan den diktatoriske Trollkarlens grepp om Oz hårdnar.

Maguire skrapar på ytan av sagostereotyperna och visar hur utelämnade sagoländernas befolkningar alltid är åt godtyckliga härskare. Han frågar sig vems prioritering det är att lägga landets resurser på flådiga huvudstäder i smaragd och vem som får slita i gruvorna eller med att lägga gult tegel till extravagant infrastruktur – och naturligtvis vem som avgör vem som är häxa, vem som är ond eller god.

Med Wicked har Maguire skapat ett fullödigt land av Baums ganska platta sagokuliss. Maguires Oz har politiska maktstrider, religiösa motsättningar, diskriminering, utbildningssystem, myter och godnattsagor, regionala självständighetsrörelser, sexklubbar. Det är långt ifrån någon saga för barn och det är otroligt häftigt skrivet.

Nästan lite för häftigt, faktiskt. Ibland blir det svårt att hitta fokus bland alla detaljer. Det är så mycket folk och perspektiv, så mycket tid som passerar utan att vi får veta särskilt mycket om vad vår huvudperson upplever eller har för sig, att man inte kommer henne särskilt nära. Först i slutet närmar vi oss egentligen Elphies eget perspektiv och det tycker jag är synd.

För om Oz i all sin brutala härlighet kan bli lite överlastat så är berättelsen om hur en engagerad ung flicka förvandlas till sagans onda häxa spännande och angelägen. Maguire åstadkommer en mänsklig sagofigur någonstans mellan Shrek och Ulrike Meinhof och det är inget annat än fängslade.

Att det är fråga om en radikal omtolkning av Baums originalsaga råder väl knappast något tvivel om, men samtidigt håller sig Maguire ofta underhållande nära den. Han skriver mellan raderna, han fyller ut hålen och han ger nya, mer problematiserande perspektiv fyllda av roliga små vinkar.

Wicked är långt ifrån det sista vi hör av invånarna i Oz. Maguire själv har skrivit en fortsättning på sin roman. Musikalversionen av Wicked är vad jag förstår ganska mycket en omtolkning i sin tur, och en filmatisering ska vara i faggorna. Det kan bli spännande.

Grönt är färgen. Svart-vitt blir det långt ifrån.