Anna Schulze är musikern som la violinen på hyllan och började skriva böcker. I mars 2011 kom hennes roman Att ringa Clara.

Att ringa Clara är en roman om kvinnlig vänskap, ett fack som är ganska tunt. Jag söker i min bokhylla och finner inte många böcker om ämnet, å andra sidan har jag inte heller många böcker om manlig vänskap visar det sig. Vänskap skildras oftare i barn- och ungdomslitteraturen. När vi vuxit upp tycks författare tro att vi hellre läser om kärleksrelationer än vänskapsrelationer. Men undantag finns; Att ringa Clara är alltså ett sådant. Clara och Carolin, som är romanens två huvudkaraktärer, har sina mer eller mindre lyckade kärleksrelationer som också skildras i romanen men bara i skuggan av relationen mellan de två vännerna.

Romanen inleds med att Claras bror Carl ringer till Carolin för att tala om att Clara har försvunnit. I romanen får vi sen följa hur Carolin försöker få tag på sin vän genom ändlösa obesvarade telefonsamtal. I ett flöde av minnen reflekterar Carolin över deras relation och på så sätt får läsaren också en bild av Clara. Clara och Carolin är varandras motsatser och i deras relation finns det både problem och attraktion. Carolin är den trygga, stabila, sakliga och jordnära. Clara är den flyende, drömska och naiva, och för mig förtrollande. Carolin ser upp till Clara, det märks:

Vi lever på Clara, vi nyttjar henne. Hon är en outsinlig källa. Någonting med henne känns så förtvivlat angeläget.

Jag kan bli irriterad på att jag inte får en större inblick i Claras liv än vad Carolin lyckas förmedla. De partier av romanen där Clara lyser klarast och där hennes problem läggs på bordet är också de partier som utgör romanens höjdpunkter. I ett avsnitt minns Carolin tiden innan Claras bröllop som Claras mamma planerar mer än Clara själv gör, där jag delvis kan se förklaringen till Claras revolutionerande jag-skiter-i-allt-attityd:

Även då tyckte jag att det var ett mysterium att Anne överhuvudtaget hade fått adoptera två barn. För man kan faktiskt inte ha barn på samma sätt som andra har bonsaiträd.

Språket faller ibland och blir lite för klyschigt. Liksom Anna Schulze själv, är Clara och Carolin utbildade musiker, de träffades när de båda flyttade hemifrån för att börja på en musikskola i gymnasieåldern. Jag är själv (amatör)musiker men tröttnar snabbt på de många musikaliska termer som smyger sig in i texten, även där de inte riktigt platsar.

Åh, Clara, du svängde ditt trollspö över oss alla. Du gav mig tyngd. Du gav mig en inre puls, ett beat att gå på. Tillsammans med dig visste jag var ettorna skulle komma, tillsammans med dig var det lätt att placera sina synkoper.

Formuleringar av den här typen är jag gärna utan.

Slutet hade gärna fått vara lite långsammare och mer i ton med resten av romanen som går i ganska långsamt mak. Som det är nu känns det som att Anna Schulze har haft antingen bråttom med eller svårt att avsluta romanen, och abrupt bestämt sig när det var dags. Jag tycker om långsamhet i romaner och den här intrigen är intressant. Jag vill så gärna att Carolin ska hitta Clara och tycker om att få dela deras vänskap under några lästimmar.