Hästarna på Vendelsö ridskola där jag började rida som åttaåring var stora. Jag var lång redan då och fick oftast rida de allra största hästarna som många gånger var 165-170 cm i mankhöjd. Visst var det stolthet att kunna kontrollera och kommunicera med så stora djur, även om de egentligen var alldeles för stora. Men framför allt fanns inte rädslan och sorgen i att en dag växa ur sin favorithäst.

På Elinas ridskola rider man på Shetlandsponnyer, det är små hästar som inte blir mycket mer än 1 meter höga. Och som ponnytjej växer man förr eller senare ur sin ponny. I Hoppa högt Sigge som är den senaste av ett tiotal böcker i serien om Elina och Sigge håller Jossan, som är Sigges nuvarande skötare på att växa ur Sigge. Samtidigt står Elina vid sidan om och bara väntar på att Jossan ska sluta sköta den busiga, vita ponnyn, för när han blir ledig ska hon få bli hans nya skötare. Som vuxen läsare står jag ett steg ifrån och trots att Jossan i den här boken är osympatisk och självisk känner jag med henne nästan mer än med Elina. Men det är Elina som står i fokus och hennes sorg i att alla hennes kompisar har hästar att sköta och att hon själv får stå sysslolös bredvid och titta på.

Det är ändå Elina som ensam blir sittande kvar i sadelkammaren när alla andra försvinner in till hästarna. Sara tar hand om Linnea som ska rida Japp. Jossan har hämtat Sigges sadel och träns tillsammans med en annan av knattarna. Det finns ingen häst över till Elina som sitter med handen i stallkatten Mojjes päls. Elina böjer ner huvudet så att ingen ska se tårarna i hennes ögon.

Ridskolan är en plats att lära sig på, en plats där det är tydligt och viktigt vem som kan vad, för att det inte ska uppstå situationer som är farliga. För hästar är levande djur som är starka och med stor vilja trots att de inte alltid är stora och då gäller det att kunna läsa, förstå och avstyra. För att klara det behövs erfarenhet och förståelse för hästen som flykt- och flockdjur. Därför kan alla inte få göra allting. Och så finns det alltid mer hästtjejer än hästar på ridskolan.

Även om jag själv aldrig har upplevt känslan att bli för stor för min älsklingshäst har jag träffat massor med tjejer som har blivit det, eller håller på att bli det. Att ens största kärlek helt plötsligt inte räcker till och sorgen i det. Det hjälper inte att sluta äta, önska att man ska krympa, ge hästen mera mat, är man tio år så växer man.

Ingela, ridlärare och ägare till Brobystallet och hästarna där, är en sån vuxen som ser och förstår. Hon vet hur mycket Elina älskar Sigge och hon vet hur mycket Jossan älskar Sigge. Kompromissen blir att Elina får hjälpa till med att sköta Atle, Ingelas äldsta ponny som hon själv hade som barn. Atle är 30 år, egensinnig och lat men fullt frisk och pigg när han bara vill. Och Elina tar hand om honom och det blir en tillfällig lösning. Men mitt vuxenläsarhjärta snörper sig och säger att man inte får låta en liten flicka börja älska en 30-årig häst, för en häst blir inte så mycket äldre än 30 år och det är en större sorg. Jag vill att Elina ska få slippa den sorgen, men det är en annan bok.

I Hoppa högt Sigge är det fortfarande mest glädje och äventyr, att hoppa hinder i stora ridhuset och att åka och hälsa på fjolårsfölet som har flyttat. Det är att vara tio år och att glädjas åt ett intresse som väcker starka känslor. Lin Hallbergs böcker om Sigge är en strålande serie för de yngre läsarna, så är det, så kommer de kommande böckerna om Sigge att vara. För Lin Hallberg vet hur hästvärlden fungerar, kan dess sorger och glädjeämnen och skildrar det så som bara hon kan skildra det. Därför blir det svåra aldrig nattsvart och lyckan aldrig klyschig och tillrättalagt. Det är vardag och ett liv med hästar, och det är det bästa livet.