Krönika

På en buss Nairobi – Voi

Jag åkte buss idag. Mellan Nairobi och Voi. Att färdas med buss är det smidigaste sättet att ta sig fram på här. I min okunskap trodde jag ett tag att tåget var ett fullgott substitut, till och med bättre, mer miljövänligt, snabbare. Men jag fick snart lära mig att Kenyas järnväg väljer endast den som inte har bråttom. Alltså åker jag buss.

Bredvid mig på bussens säte sitter en man. Det är trångt i bussen och han sitter nära, liksom pressar sin kropp mot min. Jag försöker komma undan, tränger in mig i hörnet, men han kommer efter. Pressar sitt lår mot mitt. Och jag vet att trots att bussen är trång, trots att det är mycket folk, så kräver inte nöden denna närhet. Men det är så svårt att påpeka ett övertramp som är så subtilt, jag är rädd att framstå som paranoid och lite dum. Så jag sitter tyst. Vågar inte ifrågasätta. Istället ser jag ut genom fönstret, låtsas inte höra hans försök att prata med mig, försöker att inte tänka på att jag har sex timmar framför mig med hans kropp alltför nära min.

Utanför fönstret förändras landskapet. Först åker vi genom staden. Där trängs skyskrapor med fallfärdiga boningar. På ena sidan motorvägen står välbyggda villor med carport, på andra sidan är husen byggda av korrugerad plåt. Väl ute ur staden är omgivningen grön med böljande majsfält. Det skall bli torrare ju längre söderut vi far. Fälten skall bytas ut mot röd sand. Skjulen i plåt mot små hus i lera. Det enda som inte kommer att förändras är fattigdomen jag ser genom bussfönstret. Landskapet är föränderligt, personerna är olika, men de har samma umbäranden. Närmare staden syns klyftorna mellan rik och fattig tydligare, annars är allt samma.

Och plötsligt blir jag trött. Trött på att ständigt mötas av denna fattigdom. Trött på att se hur vissa är så välbärgade medan andra är så fattiga. Trött på att själv vara en av de rika, rik och privilegierad. Jag blir trött på bussen som åker så sakta, som inte låter mig komma fram fort nog, som möjliggör mannens kropp mot min kropp.

Så jag läser. Jag läser för att Stig Dagerman skall ta med mig till Sverige, till Stockholm. Jag läser för att han skall ta mig med till ljumma, ljusa sommarnätter och insjöar med vatten som är lagom varmt att bada i. Jag läser och tänker på sommaren.

Jag läser länge, men då det mörknat går det inte att läsa längre. Bussen saknar lampor. Då det är mörkt kan jag inte göra annat än att se ut genom fönstret och tänka på hur förbannat ensam jag känner mig. Och för första gången på en månad längtar jag hem.

Maria Carlsson

Publicerad: 2011-05-23 08:16 / Uppdaterad: 2011-05-23 18:08

Kategori: Krönika

8 kommentarer

Åh, blev nästan lite gråtig av din krönika. Känner igen känslan så väl.

Anna Carlén Redaktionen 2011-05-23 14:23
 

kom hem snart! <3

Emelie Novotny Redaktionen 2011-05-23 14:45
 

Helt annan kultur i Afrika och mellanöstern när det gäller männen. Kom ihåg när jag var i Tunisien och alla män var på min syster hela tiden.

Avrax Oregistrerad 2011-05-23 18:01
 

Det handlar inte om kultur, det handlar om en enskild persons övertramp. Det som hände här kunde lika gärna hänt hemma och det har hänt hemma. Skillnaden här är att jag är alltför osäker i min egen roll för att våga säga ifrån och därför känner jag mig också mer utsatt när det händer.

Maria Carlsson Redaktionen 2011-05-23 21:20
 

kultur i andra länder, individer i ens eget

kettil Oregistrerad 2011-05-24 08:26
 

Avrax, vi har tagit bort din kommentar eftersom vi månar om ett nyanserat samtalsklimat där vi visar respekt och hänsyn för varandra. Dina uttalanden följer inte våra riktlinjer och saknar dessutom faktagrund.

Emelie Novotny Redaktionen 2011-05-24 21:58
 

Hemskt tragiskt hur kan man känna sig ensam när man sitter i en trång buss svensson? PRATA med folket, prata med personen bredvid dig, gud alltså svenskar är sååååå tråkiga så det är sjukt hur kan ni leva med er själva haha?

Maria Oregistrerad 2011-05-26 19:26
 

Snälla du, det klart att jag pratar med folk. Dock var det inte möjligt just där och just då eftersom den enda person jag skulle kunnat prata med, personen bredvid mig, var djupt obehaglig.

Maria Carlsson Redaktionen 2011-05-26 23:16
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?