Gwenni är ingen vanlig tolvåring. Hon hör och ser längre än de flesta andra människor. Och om nätterna drömmer hon att hon flyger över trakten där hon bor. Inte nog med det: under dessa luftfärder ser hon märkliga ting. Saker som ligger kusligt nära det som sedan sker i verkligheten.

Men denna förmåga uppskattas inte av alla. Allra minst av hennes mamma och storasyster. I den walesiska småstad där Gwenni bor med sin familj ska man veta sin plats; alla känner alla – det pratas, det påstås, det tänks. Men mycket förtigs också eller lindas in i ett nystan av antydningar så att ingen till slut vet var något vare sig börjar eller slutar. Tack och lov finns pappa och farmor som både förstår, och är lite som, Gwenni.

Det hela börjar en lördagsmorgon när Gwenni motvilligt ger sig av till mrs Evans för att passa hennes barn, medan hon är hos tandläkaren. Men när hon kommer dit har mrs Evans redan kommit tillbaka (och dessutom blodat ner hela köksgolvet), men mr Evans är försvunnen! Gwenni, som förläst sig på alltför många kriminalromaner, beslutar sig för att leta rätt på honom. Men så uppdagas det att han blivit mördad och steg för steg rullas det förflutna upp. I sin jakt att komma sanningen på spåren närmar sig Gwenni fördolda och förträngda bråddjup som får alla gamla släktspöken att (nästan helt och hållet) trilla ut ur garderoben. Det förklarar inte, men fördjupar och leder till någon slags förståelse, varför alla beter sig så konstigt. För varför är Gwennis mamma så arg? Varför har storasyster Bethan bruna ögon när mamma har blå och pappa gröna? Och hur dog egentligen mrs Evans små bebisar?

Jorden sjunger i B-dur, av Mari Strachan, utspelar sig helt och hållet i ett barns värld och medvetande. Det är en klaustrofobisk och mörk skildring av ett barns utanförskap och porträtterar på ett brutalt sätt en förljugen vuxenvärld, där gamla lögner och svek väver sitt nät över tillvaron. Stundom känns Strachans ton helt rätt; osentimentalt och utan utan omsvep landar man rätt i Gwennis värld. Det är hennes ord; hennes känslor och förtvivlan. Men efter ett tag går det på tomgång. Historien kommer ingenstans och med det som sägs blir inte heller särskilt mycket sagt. Lika bra som det börjar, lika tråkigt blir det också efter ett tag, vilket leder till att språket tyvärr grötar samman. Det blir överlastat, konstlat och alltför tydligt att det är en vuxen som skriver om ett barn; en vuxen som tror sig veta hur ett barn tänker, upplever och pratar. Gwenni framstår inte som en trovärdig tolvåring. Hennes totala närvaro i och upplevelse (och konstruktionen) av landet Barndom, påminner mer om en åttaårings. Detta innebär att det blir lite svårt att hitta en målgrupp till boken. Historien känns tråkigt nog alltför konstruerad; allt för lätt att genomskåda för att, på allvar, riktigt suga fast någon – oavsett ålder.

Jorden sjunger i B-dur är ändå läsvärd. Med sin speciella ton och molande, sugande stämning förtjänar den ändå sin plats i bokhyllan.