Stanza är en litteraturscen som huserar på Inkonst i Malmö några torsdagar om året. Förslagsvis en gång i månaden, men den senaste tiden har det varit lite varierande. Scenen har funnits sedan 2002. Per Bergström och Thomas Andersson, som är männen bakom Stanza, driver även Rámus förlag.

”Ett rum där den etablerade litteraturen kan få bryta sig ut från institutionerna och möta sin publik över en öl eller kaffe samtidigt som publiken kan få ta del av andra genrer än poetry-slam”, skriver man om sig själva på Stanzas facebooksida. I torsdags den 24e var jag där.

Stanza är ingen überpretto tillställning. Däremot får man gärna intrycket det när man ser sig omkring i publiken. Vid de runda borden sitter folkhögskoleeleverna med den rätta secondhand-touchen på kläderna, de äldre herrarna med sina rödvinsglas, Pär Thörn hänger i baren med sin öl och jag märker hur jag också gör mitt bästa för att se lagom bohemisk ut, prata lagom intellektuellt med min kompis Lisa, gärna hälsa på någon ytterligare om jag kan. Vi jobbar ju trots allt med skrivande, både Lisa och jag, och kommer undan med vårt lektionssnack och romanpladder. Och jag fastnar som vanligt med ögonen på någon lång högintellektuell Monky-man med tjockbågade glasögon och hakan sådär begrundande i handen under läsningen. Egentligen borde Stanza vara ett ställe man flirtar på, tänker jag, och kanske gör alla andra det, som inte genomfars av stressen att passa in.

Mirja Unge, som är min anledning att ikväll byta bort mitt jobbpass på Ica och ta mig hit, läser sin novell ur Brorsan är mätt med just den energi jag själv hör i mitt huvud när jag läser henne. Egentligen har jag bara läst Motsols från pärm till pärm, men den satte stort avtryck. Hennes stockholmska breder ut sig lite extra i texten om brorsan som kommer på besök från fängelset. Han är paranoid samtidigt som självhävdelsen klättrar inombords. Mirjas kropp böjer sig, benen brett under den blommiga kjolen. Hon låter meningarna svepa iväg som tanken. Världens coolaste är hon i sitt lagom tufsiga hår, och jag ska också bli som henne en dag. Tänker jag att alla folkhögskoleeleverna på första parkett också tänker.

Gemensamt för kvällens inbjudna författare är att de gillas av både läsare och kritiker, säger Per. Per är känd för att vara en charmig men smått nervös och stapplande som konferencier. Denna kväll är han liksom oss andra överväldigad av våren och säger åt oss att vi ska gå ut och lukta på den i varje paus.

Magnus Dahlström läser ur sin bok Spådom. Han är nervös och harklar sig ständigt och dricker vatten. Jag tänker på det negativa med författaruppläsningar, att man egentligen är en idiot som kräver av en människa som bäst formulerar sig i skrift, att den ska kunna stå på scen inför folk och läsa upp det producerade. Kanske är dagens mediaklimat mer av åsikten att varje människa är en säljande produkt, och att författare ska prata för sig lika bra som politiker. Men att det skulle vara en självklarhet är egentligen enbart förkastligt. Dahlströms bok verkar fin. Den rör sig ut och in ur människor och funderingar. Vad föranleder en situation, vilka små händelser blir del av de stora? Sista stycket han läser utspelar sig hos en samtalsterapeut och replikerna andas research och yrkeskunskap, utan att bli övermäktiga. Sånt som alltid imponerar på mig.

Peter Törnqvist, som avslutar kvällen, är teaterapa ut i fingerspetsarna. Han struttar på stället, sjunger kyrkliga visor och slänger sig med dialekt. Det märks att han förberett sig noga, även om han häftigt nog kommer av sig på ett ställe. Något som dock inte får honom att tappa fattningen. Om han säljer fler böcker än de andra, det vet jag inte. Men jag skulle inte bli förvånad. Hans bok ”Kioskvridning 140 grader” (”Jag ville ha en titel som lät hårdkokt. Eftersom jag tycker allt hårdkokt är skitlöjligt och reaktionärt.”) kretsar kring religionens roll i ett litet samhälle. Det är humoristiskt och rått, men också hjärtligt. Hans jeansjacka och rutiga skjorta och något i hans sätt får mig att tänka att han också bor i ett litet samhälle. Fast han är de stora ordens man. Att det är det som skiljer ut honom. Och jag tycker mig se ett visst tema bildas: de små människornas klättrande mot toppen. Viljan att bli någon annan, någon större.

En intressant iakttagelse är att jag aldrig har köpt någon av de böcker som det läses ur på Stanza. Även om jag varit där flera gånger, och gillat det jag hört. Jag har alltid tänkt att jag ska köpa dem senare, och sen aldrig gjort det. Stanza är alltså ingen kommersiell reklamföreteelse för mig. Vad är det då?

Kanske är det så, att Stanza fyller andra behov än just det reklammässiga. Så mycket i vårt samhälle är just reklam för det ena eller det andra. Kanske känner jag att Stanza är till för att ta det lugnt, att koppla bort. Att ta del av författare som jag kanske inte hört talas om innan, att bli nyfiken och att bli inspirerad. Att bli läst för. Kanske handlar det minst lika mycket om att ta sig ut en kväll, in bland det sjalbärande, skäggigt kulturella. Att få vara en del. Att få kropp och röst till orden. Att få bli lite större.