Recension

: Döden & Co
Döden & Co Lukas Moodysson
2011
Wahlström & Widstrand
5/10

Fast i sitt eget huvud

Utgiven 2011
ISBN 9789146220886
Sidor 309

Om författaren

Fotograf: Tomas Andersson Wij

Lukas Moodysson är född 1969 i Malmö och debuterade redan som 17-åring med diktsamlingen ”Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner”. Räknades till det som kallades Malmöligan, en anti-akademisk lös diktarsammanslutning. Moodysson är även verksam som filmregissör. Hans filmer, bl.a. ”Fucking Åmål”, ”Lilja 4-ever” och ”Container”, har fått stor uppmärksamhet och spridits över hela världen.

Egen webb – Directing Awards, Other achievements Pictures, News, Biography, Trivia!

Sök efter boken

När jag läste Lukas Moodysons diktsamling Vad gör jag här (2002) var jag ung ilsken skribent, fast övertygad om att alla dessa ord aldrig getts ut ifall Moodyson inte redan varit känd. Jag var bitter och svårimpad, provocerad av det enkla språket. Vad jag inte tänkte på då var att diktsamlingen var Moodysons åttonde publicering, och att karriären som författare för honom börjat innan karriären som regissör. Och idag har han faktiskt gett ut fler böcker än vad han gjort filmer.

I Döden & Co rör sig huvudpersonen så nära författarjaget att jag har svårt att skilja dem åt. Stundtals luras jag att tro att allt är självbiografiskt, fast att jag ju vet att det inte är det. Lucas i boken är ensam, introvert, har varit singel i sju år och befinner sig i stor förvirring efter sin pappas död. Relationen var något sårig och han söker nu pussla samman den, och därigenom även sig själv. Ett välbekant fader-son-tema.

Det enkla språket som provocerade mig i dikterna förtrollar mig i romanen. Jag tänker att Moodyson alltid borde använda sig av romanformen. Innan jag kommit till slutet har jag hunnit redigera den uppfattningen några gånger. Självupptagenheten hos jaget blir både en tillgång och ett aber.

Jenny Tunedal skriver i sin recension för Aftonbladet: ”Jag tänker: Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom. Och att någon kommer att gå under i den här boken, om inte Lukas så Lucas. Om inte Lucas så jag.” När jag läser det är jag i förälskelsens stadie, blir arg och viftar bort: jag är ju kär i Lukas Moodyson och tycker att vi borde gifta oss! (Så som jag alltid beter mig gentemot författare som imponerar på mig.)

Men några hundra sidor till in i boken är jag mindre exalterad. Moodysons tvångsmässiga beteende att klottra ner allt jaget ser omkring sig utan urskiljning tröttar ut mig. Jag funderar över vikten av att befinna sig inuti en människas huvud som uppenbarligen har ett jesuskomplex. Jag funderar över stora konstnärers egon och var gränsen egentligen gick mellan det privata och det personliga. Vad ger detta ältande mig?

Samtidigt finns det förstås en fascination över huvudkaraktärens aldrig sinande aptit efter kunskap. Informationssamhället uppmuntrar oss ständigt att ta in hela världen, men i individualismens tidevarv är vi dömda att ständigt röra oss inom oss själva. När jag skrivit denna formulering är jag ofattbart nöjd och måste läsa den för mig själv igen, högt. Precis som Moodyson går utanför sin text till en metanivå, som avslöjar oss som människor, vår upptagenhet av oss själva, på ett äckligt ärligt sätt. Egenkärleken är kanske den enda sanna kärleken, tänker jag när jag läser Döden & Co, som från pärm till pärm andas av en outhärdlig ensamhet i försöken att förstå livet, meningen, omvärlden.

Jag förstod inte hur farmor hade kunnat leva ett helt liv och bara upplevt allting, aldrig dokumenterat någonting. All denna skönhet, alla dessa känslor. Och samtidigt ifrågasatte jag mig själv, tyckte synd om mig pga mitt behov att alltid beskriva allting, min oförmåga att bara uppleva. Jag vet inte om jag ska se mitt behov av att beskriva och transformera mina upplevelser som en störning eller en begåvning, en gåva eller förbannelse.

Frågan är hur länge fascinationen för jaget håller. Genom andra människor ser jag mig själv. Men om jag jämför med Knausgård ger mig språket i den här boken inte samma tydliga bilder, inte den intensiva underbara läsupplevelsen. Jag tar tillbaka min uppfattning om att Moodysons språk är dåligt på grund av sin enkelhet, redigerar till att det fungerar drabbande i sin nakenhet. Det är snarare så att innehållet stampar. Inte förrän på slutet går handlingen i närkamp med det självupptagna jaget. Jag kan tycka att det är åtminstone hundra sidor för sent.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2011-03-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-20 09:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4072

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?