En dag hittar Timmy ett hål i väggen i sitt rum, och han kan höra någon som rasslar och prasslar och stryker förbi därutanför. Men varken mamma eller pappa vill lyssna, så Timmy kryper igenom hålet själv för att se vad som finns på andra sidan. Där finner han ett grått landskap med ett hus, en mystisk gubbe och en vidd där svarta skepnader rör sig. Timmy är rädd, ändå återkommer han till Bakomvärlden. Nästa gång tar han med sig sitt gosedjur, Råttis, för att slippa känna sig så ensam.

Den här boken har en väldigt stark atmosfär. Redan innan Timmy klättrar genom hålet i väggen råder glåmig dunkelhet och utsatthet, inte minst manifesterad i Timmys stora runda ögon som lyser från varje boksida. Han är rädd men också nyfiken, men framför allt är han ensam, lämnad åt sig själv av föräldrar som sysslar med sitt och inte lyssnar. För en vuxen är det kanske det mest skrämmande i boken, men här finns också riktig skräckfilmskänsla rakt igenom.

Miljöerna är dunkla och gråtonade, det verkar råda evig skymning och de ljuskällor som finns drar bara tanken till mörkret i hörnen. Huset i Bakomvärlden tornar upp sig som en skrämmande grå skepnad med lysande ögon, och Timmy har inget annat än mörkret att gömma sig i fast det också är mörkret som skrämmer honom.

Bakomvärlden är en ganska dyster historia, som kan sägas handla om ett utsatt barns fantasi eller om vikten av att våga möta sina rädslor. Dess styrka är att den lyckas kombinera den läskiga yttre handlingen där Timmy är rent fysiskt ensam med sina tankar, med en underliggande familjepsykologi där samma förhållande råder.