Karlbergsvägen är en liten kilometerlång gata som börjar vid Odenplan, passerar S:t Eriksplan och slutar vid Karlberg, nära Norra stationsområdet.

Lars Engström bodde där mellan 1967 och 1981. Han lärde känna barnen i området och började fotografera dem. Det här var en tid då gårdarna var öppna, porttelefoner ett okänt gissel. Stockholm genomled en stor rivningsvåg. City var fortfarande fyllt av äldre hus och rivningstomter med övergivna bilvrak och annat skräp. Om man går Karlbergsvägen idag ser man inte många barn. Syns dom, så är dom på väg från något till något annat. Gatorna och gårdarna är inte längre lekplatser utan transportsträckor.

30–40 år är visserligen en lång tid, men de här svartvita bilderna känns som hämtade ur en helt annan tid, mycket, mycket tidigare. En oskuldsfull tid då barn fick vara ifred och skapa sina egna lekar. Man kan fundera över vilka vuxna vi skapar i dagens genomorganiserade samhälle. Men man skall akta sig för att romantisera och hävda att det var bättre förr. Att barn klättrar på tak och till och med på skorstenarna verkar inte vara någon bra idé. Men att hoppa på taket på en skrotad Volvo Amazon och att fånga en duva på en vind verkar vara spännande sysselsättningar som vi kanske har för lite av idag.

Engström har närmat sig barnen på ett respektfullt sätt. Man ser genast att detta är hans vänner. Han försöker inte regissera. Han ber om en bild, sedan fortsätter leken. Han har på ett mästerligt sätt skildrat de där åren då man är stor nog att vara ute själv, men tillräckligt liten för att kunna leka att man kör rally i en skrotbil. De vuxna är nästan helt frånvarande. En äldre gårdsmusikant och någon som stressar förbi på gatan är de enda. Det här är en rapport från barnens värld. Man blir varm om hjärtat och tänker på sin egen barndom. Och än en gång fastnar jag för frågan – borde vi inte låta våra barn vara lite mer ifred?