Att skriva historia är ofrånkomligen att reducera händelser och processer till gripbara berättelser. Början, mitt, slut; orsak och verkan. Tiden, händelserna, processerna i sig är förstås ohjälpligt förlorade och går inte att direkt få fatt i. Vi etablerar en massa mer eller mindre ikoniska bilder, men tidsperioder är förstås mycket, mycket mer än så.

Så hur fångar man ”det radikala sextiotalet”? Vad var det egentligen? Om det och dess ”politiska estetik” handlar antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet. Sju olika skribenter ger sju olika perspektiv på film och litteratur, konst och arkitektur.

Underrubrikens ”en orättvis betraktelse” härstammar förstås från Göran Palms debattbok med samma titel. Vi som inte var med vill, vad jag förstår, ifrågasätta den etablerade bilden av 60-talet, och vara ”orättvis” på samma sätt som Palm var ”orättvis” i sin betraktelse av västvärlden ur ett antikolonialt perspektiv. Att slå mot överheten och dess cementerade sanningar. Det är en storvulen jämförelse med inte så lite bismak av föräldrauppror.

Redaktören Per Wirtén beskriver i förordet bokens författare som de som ”fötts med ödet att växa upp i skuggan av dessa självutnämnda giganter”, 68-generationen. Också Ulrika Kärnborg talar om sin generation som den som ”blivit dömd att leva i skuggan av det underbara decennium när våra föräldrar var unga, världen var ett oskrivet blad och alla möjligheter låg öppna” och David Karlsson konstaterar att ”Vad man än gör, vad man än vill och vad man än åstadkommer så blir det som bäst nästan lika bra som det var en gång. Då. Nästan.”

Sådär håller de på. Och fastän här finns en längtan efter 60-talets framtidstro och energi som jag brukar kunna identifiera mig med, trots att här finns en del intressanta perspektiv på 60-talets konstliv, så blir grundintrycket ändå ganska gnälligt och tröttsamt.

Det är säkert i stor utsträckning en generations- (och klass-) fråga. Mina föräldrar stod inte på några barrikader 1968. Jag försöker inte ta mig fram i några snäva kulturkretsar i deras skugga, och jag har inget behov av några pubertalt symboliska fader- och modermord. Tvärtom hittar jag gärna förebilder där de går att få tag på. Så vad är det som är så förbaskat problematiskt?

Det är egentligen svårt att sätta fingret på det. Bilderna av 60-talet i Vi som inte var med föreställer inte ett 60-tal, utan flera. Här finns det dogmatiska 60-talet, som när litteraturvetaren Annika Olsson kritiserar tidens reportageböcker under rubriken ”Vad såg Jan Myrdal?”. Här finns konstens och litteraturens lite otippade kombination av demokratisträvan och avantgardism som Ola Larsmo visar på i framför allt P-O Enquists romaner Magnetisörens femte vinter, Hess och Legionärerna. Här finns det 60-tal som inte ockuperade några kårhus, charterresornas och gillestugornas 60-tal, som Per Svensson skriver lätt raljerande om i ”Till kritiken av mexiteglet”. Ulrika Kärnborg jämför 1960-talets konstscen med 1990-talets, och Anneli Jordahl efterlyster svensk film som kan få omvärlden att greppa efter censursaxen igen.

Något att tillföra har antologin onekligen, här och var. Det eviga tjatet om 60-talets långa skugga kan jag dock klara mig utan. Väx upp, skribenter. Passa på och njut av problemformuleringsprivilegiet en stund nu, innan era eventuella barn vuxit upp och fått blodvittring. Helt enkelt – get over it.