Recension

: Fler tråkiga vykort
Fler tråkiga vykort Jeppe Wikström
2010
Max Ström
6/10

Tråkiga bilder som inger hopp

Utgiven 2010
ISBN 9789171261854
Sidor 142

Om författaren

Jeppe Wikström, född 1963, är fotograf, författare och bokförläggare. Han började fotografera för tidningar redan vid 14 års ålder. Efter tre års intensivt fotograferande i bland annat Stockholms skärgård, startade han 1986 bildbyrån Skärgårdsbild.

Sök efter boken

I Nordmaling centrum finns en rondell med en liten stenpelare i mitten. Två svarta bilar på vägen. En tant med vit kappa och hatt går på den grusade promenadstigen runt gräsplätten. En man med keps och rullator är på väg bort. I bakgrunden tronar hus. Vanliga hus, vanliga gråvita med detaljer i tegel. En bensinmack med tre tankar i gräddvitt och orange. Ett barn som leker. En utkant av en stad, skulle vi säga idag. En inledande scen till en dokumentär om Sverigedemokraterna. Eller möjligen något av Ulf Malmros.

I Göteborgs hamn har man valt att placera en skylt centralt i bild. ”Sverige” står det. En pil ner och en pil upp. ”Högertrafik. Rechts fahren. Keep right. Tenez à droite.” I bakgrunden tronar fartygen. Lyftkranarna. En kajkant med metallstaket i gult och rött som hejdar besökare från att falla i vattnet. Det hade kunnat vara en skön idyll. Om inte skylten varit i centrum.

På Olofsbo havsbad är vassen inbjudande grön, men människorna gråhudade. Flickan närmast kameran har en målad grällgul baddräkt. På samma sätt har Kumla stadsbibliotek övernaturligt röda rosor. Och himlen går ton i ton med det uppfriskat blå höghuset Kronprinsen i Malmö.

Vi befinner oss i industrialismens vagga. Ett Sverige som börjat resa sig från lantbrukssamhället, som omfamnar det nya, kastar sig över det med vidöppna armar. Här finns inte tid för någon estetik. Vykorten i Fler tråkiga vykort är från 50- och 60-talet, ”då färgfotografier blev vanliga och allt nytt var värt att avbildas”, som Jeppe Wikström skriver på baksidan av boken. Trendmedvetna Sverige. Nog känner vi fortfarande igen det? Allt nytt är värt att visas. Här hänger vi minsann med. Med rondeller, höghus, shoppingcenter, campingar och simhus, operor och gågator. Att poängtera att vi nu fått högertrafik.

I Helsingborgs hamn står två poliser och hänger vid sitt fordon, allvarligt blickande in i kameran. Det är väl just detta allvar vi skrattar åt idag. Eftersom det är ett allvar vi är fullkomligt främmande inför. Idag finns det fortfarande en stolthet i Sverige, en inneboende känsla av att hävda sig. Men vi har ironiserat allvaret. Det är därför denna bok blir så rolig.

Idag är rulltrappor och rondeller inget ovanligt. På semestern, som är vardagsmat för varje heltidsarbetande svensk, åker vi till Thailand, Berlin eller åtminstone Kanarieöarna. På 50-talet var bilsemestrar inom Sverige vanliga. Att skicka ett vykort från de platser man besökt blev en fluga som fortplantade sig, och givetvis snappades detta upp. Bensinmackarna visste vad folk ville ha för foton, och visste att tillhandahålla dessa. Idag bläddrar vi semesterbilder, vi har över hundra bilder att visa på en dataskärm. På 50-talet kunde man skicka ett vykort och visa: på det här hotellet bor jag. I det här köpcentrat var vi idag. Vid den här stranden campade vi.

I Bollmora blåser det friska vindar över de turkosa mexitegelhusen. Kvinnan med barnvagn och handväska har problem med att hålla sin kappa kvar över axlarna. Är bilderna ens regisserade, tänker jag, eller råkade dessa människor bara befinna sig där? Jag lägger märke till att det är mycket barnvagnar, många kompletta familjer, och tänker att så nog trots allt inte är fallet. Men det är en befriande brist på duckfaces och inställsamma kameraleenden. Detta är inga pinuppor eller reklamretuscheringar. Det är vanliga människor. Fångade i det framväxande, fångade i det stolta. Men till större del utan stora poser.

Vi ser på dessa bilder som naiva, lite löjliga tristesser. Solkiga i kanten, anspråkslösa i sin framtoning. Idag är vi fångade i en helt annan hets. En jakt på perfektion, en längtan till andra världar, helst digitala. En brist på religion och en inneboende känsla av att det som är genuint svenskt egentligen är riktigt, riktigt tråkigt. Ur det perspektivet känns det lite uppfriskande att se en tidsålder av framtidstro, att skåda en stolthet i att visa upp. Arlanda, krocketspelare på en camping i Sunne, motorfarleder kantade med gran. Umeås gågata i nattbelysning. Femtio bilar på Solna centrums parkering.

I korthet är Fler tråkiga vykort en retro-rätt underhållningsbok att ha på toaletten. Men den vore inte underhållande utan historien i bakfickan.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2010-08-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 21:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3841

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?