När jag var liten hatade jag att lägga pussel. Framförallt de som hade många och små bitar. Med tiden blev det lite lättare, men riktigt kul blev det aldrig.

Kanske är det därför jag har problem med Elizabeth Kostovas Svantjuvarna, på närmare 600 sidor. I centrum står psykiatern och hobbymålaren Dr Marlow och hans klient – den erkände konstnären Mr Oliver. Och en mystisk och mytisk skönlockig ung kvinna, gång på gång avporträtterad av Oliver. Han hamnar i Marlows händer efter att ha attackerat en impressionistmålning på National Gallery of Art. Doktorn antar med fläckad glädje utmaningen. Okej, här ska skrynklas hjärna!

Men det visar sig lättare sagt än gjort. Att ta sig in i Olivers helvetiska himmelrike är svårare än det är för en kamel att ta sig genom ett nålsöga. Han är blank som en omålad tavelduk. Marlow får alltså ta fram motivet på egen hand. Han ger sig ut på en odysée i konsthistorien, gör en roadtrip genom USA och tar en tur till impressionisternas paradis Paris. Till sin hjälp har han Olivers exkvinnor Kate och Mary, samt en bunt brev växlade mellan en viss Béatrice de Clerval och en viss Olivier Vignot som levde i 1870-talets Frankrike.

Med dessa personer byggs galleriet upp. Noggrant, detalj- och ordrikt skisseras konturerna fram tills de blir fullblodiga människor. Och visst är det som att betrakta geniala tavlor, men där stannar det. Mötet mellan mig – åskådaren; läsaren – och tavlan; texten resulterar aldrig i någon sammansmältning. Istället: en kylig distans och det är med ett växande ointresse som jag, trots allt, fortsätter läsa.

Visserligen finns här ett Dr Jekyll and Mr Hyde tema. Vem är Man och vem är Skugga? Konstnären och psykiatern börjar dela mer än bara passionen för konst. Problemet är bara att den ene tänker med huvudet och den andre med kroppen. Detta hade kunnat bli spännande om fokus hade legat på mötet mellan den impulsive och känslostyrde Oliver (en uppenbarelse à la Adonis) och Marlow (en för sina femtiotvå år vältrimmad benget) , som alltid har vita välstrukna gardiner. Nu är det huvudsakligen ur Marlows alltför grunda perspektiv. Bakom den gediget avbildade ytan finns bara mörker. Oliver är helt ointressant. Dr Marlow själv? Urtråkig. Kate och Mary? Okej, mer spännande. Dessa kvinnor som likt Béatrice lägger sitt konstnärskap åt sidan för att fullfölja sina plikter som mödrar och hustrur. Geniet är och förblir en man, i alla tider, i alla länder, i alla sammanhang. Eller?

Då spelar det ingen roll att konsten avspeglar tidens politiska, filosofiska och estetiska klimat. Att den ger uttryck för det som man inte kan bemästra i ord och handling: erotikens och sexualitetens sprängande kraft. Och inte minst längtan efter själslig och kroppslig frihet. Man gör alltså bäst i att låsa in sitt begär inom fyra ramar och hoppas på att samtiden och framtiden ska kunna se, känna och förstå. I Svantjuvarna är berättelsen personerna fastlåsta mellan två pärmar och det är för många sidor mellan dessa för att jag ska orka vare sig se, känna eller förstå.