När jag var liten höll jag alltid för öronen när någon berättade en läskig historia eller när jag såg en läskig film.

De allra läskigaste filmerna var inte de med många monster, spöken eller mord. Nej, de läskigaste filmerna var de av typen ”barn lånar sin väns sak utan att be om lov, saken går sönder och barnet vet inte vad det ska göra med den”. Alltså filmer som spelade på mitt redan då alltför välutvecklade, ständigt dåliga, samvete.

Om Sonya Hartnetts bok Fjäril varit en film, och jag sett den i nioårsåldern, då hade jag definitivt lämnat teven så fort som möjligt. För det är just den där känslan av dåligt samvete, av panik, av skuld, som hennes bok framkallar hos mig, trots att jag nu räknar mig som vuxen och försöker att behandla mitt överkänsliga samvete med självterapi.

Plum ska snart fylla fjorton. Hon hör till de flickor som får vara med de coola kompisarna på nåder, och hon känner sig ständigt överkörd och förbisedd, samtidigt som hon aldrig skulle få för sig att överge de halvtaskiga kompisarna – de är ju allt hon har.

Plum trivs inte med sin barnslig svullna, finniga kropp, inte med sina alldeles för gamla föräldrar och inte med sitt oglamorösa liv i förorten. De enda som hon egentligen bryr sig om är sina betydligt äldre bröder, Justin och Cydar.

Så blir hon plötsligt en dag vän med grannfrun, Maureen. Maureen döper om Plum till det mer sofistikerade och exotiska Aria, hon talar om för henne hur hon blir smal och snygg genom att slänga lunchlådan i papperskorgen, hon ger henne klänningar och örhängen och talar om för henne att vänner som är falska inte är någonting att ha.

I en portfölj under sängen har Plum gömt små föremål. Det är sådant som hon hittat, eller nästan tagit, från sina vänner, och hon använder dem som ett slags amuletter eller voodooföremål, för att få vännerna att stanna kvar hos henne. När föremålen till slut upptäcks får de rakt motsatt effekt.

Det här är en bok om hur det är att vara fjorton, om att vara ensam och utanför, om att inte passa in. Den gör en djupdykning i Plums tankar och känslor och efter att ha tillbringat några timmar i bokens sällskap känner jag mig smått vimmelkantig efter att ha återupplevt den hemska fjortonårsåldern.

Men det här är också en bok om Plums omgivning. Om Maureens affär med den betydligt yngre Justin – en medelålders kvinnas längtar efter ny spänning i det liv som blev så mycket tråkigare och alldagligare än hon ville. Om Cydars drogmissbruk – hans sätt att fly ifrån en värld som är alldeles för liten för hans drömmar och intelligens. Det är en bok om den idylliska småstaden med miljoner lik gömda i garderoben, och när jag vandrar fram längs bokens sidor känner jag hur liklukten fyller mina näsborrar och varnar om den annalkande katastrofen.

Men just katastrofen gör mig besviken. Det blir inte så hemskt som jag hade hoppats. Annat som gör mig besviken är karaktärsbeskrivningarna. Plum är fantastisk, hon är verkligen fjorton och hon gör mig till fjorton igen. Men de andra personerna känns väldigt platta. Maureen har jag väldigt svårt att förstå och känna sympati för, hon är rakt igenom en Cruella de Ville, utklädd till god fe. Kanske hade en mer nyanserad bild av henne blivit en skön motvikt till Plums tonårighet. Föräldrarna känns som rena schabloner och bröderna är, även om de är ganska söta i sin omtanke om lillasystern, lite stela. Om boken rakt igenom varit skriven ur Plums perspektiv hade det kanske funkat, eftersom det då hade visat hur främmande alla runtomkring henne är. Men nu byter boken ibland perspektiv, och då hade jag gärna velat ha lite tydligare nyanser.

Som helhet är Fjäril en fängslande ungdomsroman, som verkligen fångar känslan av att vara fjorton. Den ger mig några bitterljuva nostalgikickar. Tyvärr tror jag att den kanske inte får den uppskattning den förtjänar av sin tonåriga målgrupp, eftersom de förhäxats av Twilights sockersöta überromantik. Kanske är det helt enkelt något av en ungdomsbok för vuxna.