Den här trenden att vilja läsa böcker som har hänt ”på riktigt” har jag aldrig riktigt förstått mig på, men jag ser ju hur oerhört stark den är idag. En bok kan verka vara hur spännande och bra som helst, men har det inte hänt på riktigt så är det inte lika bra. Att även biografier och ”sanna” historier också är vinklade och aldrig hundra procent sanna för alla inblandade spelar visst ingen roll. Det viktiga är att någon säger att det här har hänt.

Personligen tillhör jag nog en annan generation, eller bara en annan smak, för jag föredrar en bra historia och ett bra språk framför att något är sant. Jag blev aldrig upprörd över att James Frey hade ljugit ihop Tusen små bitar. Visst är det lite löjligt att påstå att något är en sann historia när det inte är det, men jag läser ju mycket hellre den påhittade och intressanta historien än den tråkigare verkligheten. Och det tror jag gäller för de flesta andra också, bara det att många förmodligen vill leva kvar i villfarelsen att vad de läser är Hundra Procent Sant.

Så med den bakgrunden är det inte så konstigt att jag stönar högt när jag läser på baksidan till Jag finns att det är en roman med självbiografiska inslag. Jag BRYR mig inte, och jag vill inte ens veta att det är sant. Jag vill faktiskt hellre läsa en helt uppdiktad roman, eller åtminstone bara inte veta vad författaren har för egna upplevelser. Men jag ser varenda dag bevis på att många tänker precis tvärtom, och jag förstår mycket väl att förlagen hänger på och skriver ”självbiografiskt” på allt de kan. Jag kan bara beklaga det. (För mer läsning i ämnet: läs Ellas recension av en avhandling om gymnasieelever och ”sanna historier”.)

Jag finns handlar om Johanna som blir svårt mobbad och misshandlad av några killar i skolan, och sen kommer hem till en psykiskt instabil mamma som fortsätter misshandeln både psykiskt och fysiskt.

Maja-Maria Henriksson skriver målande och gripande. Under största delen av boken är det dock så svart att jag letar efter minsta lilla ljusglimt. Det finns inte något i Johannas liv som går att hålla fast vid, som ger en liten liten ljusglimt. Det är så att jag nästan hoppas att hon ska försöka ta livet av sig bara för att ta sig därifrån, för så där går det inte att leva.

Och nej, det gör det ju inte. Och den där ljusglimten kommer ändå, sent omsider, och då är det på ett bra sätt. Det finns andra ungdomsböcker i den här misärgenren där jag verkligen inte gillat upplösningen och hur allt görs bättre (till exempel Åsa Anderberg Strollos Bryta om) men här fungerar det. Här blir det trovärdigt för mig. Det är inte tillrättalagt, det blir inte plötsligt lätt, det kommer inte ett gudomligt ingripande och ändrar allting, utan det är ungefär som i verkligheten: ett helvete, men kanske går det att ta sig upp ur helvetet.