När jag läste A-kursen i nationalekonomi började alltid alla förklaringsmodeller med följande antagande: det finns enbart två länder, land A och land B och det produceras bara två varor, land A producerar vete och land B producerar sojabönor. Pedagogiskt var det kanske bra, då sambanden och teorier enkelt kunde påvisas, men på minussidan blev det ju såklart fruktansvärt tråkigt. Jag kan inte svara på om Alan Beattie fick lära sig ekonomi med samma utgångspunkter när han studerade i Cambridge och Oxford, men när han förklarar ekonomiska samband och teorier väljer han istället anekdoter och kontrafaktiska historieantaganden. Och då blir det ju såklart mycket roligare.

Nu är dock inte detta hela sanningen, för Världen ekonomiska historia i tio kapitel är ju ingen lärobok och som titeln mycket riktigt anger, är inriktningen mer åt ekonomisk historia än ren nationalekonomi. Det finns här heller inga grafer eller figurer och den ställer inga krav på någon ekonomisk bakgrundskunskap. Förstår man bara principen om Adam Smiths osynliga hand (den där handen som bestämmer varors pris i förhållande till dess utbud och efterfråga) så är det inga problem att följa med i Beatties resonemang. Precis som titeln vidare säger, så består boken av tio kapitel som vart och ett tar upp ett fenomen som påverkar ekonomin, till exempel städer, handel, naturtillgångar eller korruption. Varje kapitel inleds dessutom med antingen ett påstående eller ett antagande, som sedan redogörs under kapitlet, vilket utöver de rena ekonomiska teorierna ger läsaren en hel del bonuskuriosa. Som varför USA blev en ekonomisk supermakt medan Argentina med liknande förutsättningar blev närmast ett u-land, varför invånarna i Washington D.C. inte har rösträtt till representanthuset eller varför det inte odlas kokain i Afrika.

Beattie, med bakgrund som ekonomisk journalist på Financial Times, är bra på att förklara samband och underbygga dessa med historiska exempel. Att han dessutom gör det lite som Stephen Hawking, utan att briljera med svåra glosor eller att i onödan krångla till det ger trovärdighet. Även om det skall tilläggas att kontentan ofta är densamma: mer frihandel och mindre statliga ingripanden ger ett ökat ekonomiskt välstånd. Något som ju trots allt är enklare att förklara än svarta hål och universums expansion.

Eftersom det är ekonomi det handlar om ligger ju ämnet nära politik, vilket man ju såklart kan ha mycket åsikter kring. Värt att betona är därför att begreppet ekonomiskt välstånd här avser en tillväxtprocent för ett lands eller en regions ekonomi och inte hur välståndet skall fördelas. Beattie själv är väl något av en klassisk liberal och anser som sagt att marknaden agerar allra bäst när den får göra det ostörd, även om han menar att staten har ett stort ansvar för att sätta spelregler och i vissa specifika fall också gå in mer direkt och styra.

Förutom (trots?) att vara liberal ekonom är Beattie också ganska rolig och här och var dyker det upp små lustigheter. Detta syns inte minst när han inleder kapitlet om spårberoende, vilket sker med en totalsågning av den kinesiska jättepandan som han beskriver som

inkompetenta, ineffektiva fläckiga pajaser som man borde sluta skattesubventionera och istället låta dö ut

och sedan lägger upp en rad argument där han i ekonomiska termer beskriver dess svagheter. Men det bör väl understrykas att det är lite nationalekonomihumor över det hela och vill man enbart bli road kanske man ändå ska läsa någonting annat. Vill man däremot få en allmän orientering kring ekonomisk historia och nationalekonomi, men utan att för den delen behöva lära sig terminologin och studera grafiska samband så är dessa 295 sidor en alldeles utmärkt läsning. Och förr eller senare hamnar ni i en diskussion kring det märkliga i varför invånarna i Washington D.C. inte får rösta till representanthuset och ja, då kan du ju briljera med svaret.