Mustafa är en liten hund i morgonrock, fez och tofflor. Han bor på en båt som seglar runt på havet, och överlag är hans dagar ganska tråkiga och hans nätter lite oroliga. Han spelar på sin trumma men det finns ingen som lyssnar. ”Jag vill att det händer något HEMSKT!” ropar han mot himlen och havet, men han blir nog i själva verket överlycklig bara det händer något.

En dag gör det det. En fågel krockar med båtens mast och Mustafa får pyssla om, laga mat och sjunga för den sängliggande sjuklingen. Men dagen därpå är fågeln frisk, och då är den dessutom vild, leker med Mustafas saker och har sönder hans trumma. Mustafa blir arg och fågeln flyger iväg, och så blir Mustafa ensam igen.

Det är ganska sorgligt, det hela, men fågeln kommer naturligtvis tillbaka. Efter en storm så hård att till och med valarnas tatueringar bleknar, och i slutet på en bilderbok som både är en existentiell betraktelse över livet och en historia om att vara vänner, att förlåta, att låna ut och att vara försiktig med varandras saker. De två nivåerna fungerar mycket väl ihop, och Mustafas minspel är hjärtskärande när Jöns Mellgren låter honom sloka med såväl huvud som öron, ögonbryn och feztofs. När han är arg syns det i hela kroppen, när han är glad riktas allting uppåt. Fågeln med sin långa näbb och sitt breda smajl kontrasterar med mer spetsiga former än Mustafas runda.

Kompositionen av bilderna är blandad, Mellgren har tillåtit sig att pröva det mesta: helsidesbilder, båten i genomskärning, någon gång en bild insatt i en tavelram. När hotet kommer underifrån guppar den lilla båten högst upp sidan, när stormen river finns den längst ner under en upptornande jättevåg. Havet är för övrigt en tacksam skådeplats för existentialism: dess synbara oändlighet förstärker känslor och alla möten blir i ensamheten otroligt viktiga. Tur då att det för en liten hund kan finnas en liten fågel.