Egentligen hade jag tänkt skriva en annan recension. Närmare bestämt hade jag tagit på mig den ambitiösa uppgiften att jämföra en dystopi och utopi skrivna av en berömd engelsk nittonhundratalsförfattare. Jag fick dock snart huvudvärk av mina egna pretentioner, och sjönk snabbt ner i en djup konstnärlig kris. Jag kastade mig på sängen och beklagade mig över att det som lät så bra i min hjärna framstod som så banalt och intetsägande på skärmen framför mig.

Men så av ett infall tog jag ner min pocketutgåva av italienaren Italo Calvinos De osynliga städerna från min bokhylla och började läsa. Jag läste, förtrollades, och kunde inte förmås vakna ur det sagolika drömtillstånd jag sedan befann mig i. Och när jag några timmar senare läst ut boken visste jag inte vad jag skulle säga, annat än att det någon gång under historiens lopp måste ha skett en förväxling i Vatikanen. De osynliga städerna är nämligen mycket tunnare än den bok jag fick när jag konfirmerade mig, men samtidigt är jag fullständigt övertygad om att det måste ha varit guds ord jag läst. Och Gud sade sedan: skriv. Således beslöt jag mig att hörsamma detta gudomliga kall, och skriva en recension om denna bok istället.

Det är svårt att definiera De osynliga städerna. Det är en bok som inte liknar någon annan jag hittills har stött på under min korta men sönderlästa levnad. Man skulle kanske kunna säga att det är en sorts samling av korta sagoliknande noveller, där författaren leker med historieberättande och språkets möjligheter och begränsningar. Men ramen som författaren använder för dessa noveller skiljer sig samtidigt från en traditionell novellsamling, då två centrala gestalter, den mongoliska krigsherren Kublai Khan och dennes venetianske sändebud Marco Polo, knyter ihop berättelserna till en helhet. Vad det gäller formen är det litterära verk som ligger närmast en jämförelse boken för mig den klassiska sagosamlingen Tusen och en natt, där en central karaktär i boken agerar sagoberättare för en annan karaktär, och där berättelserna ofta leder både läsaren och den åhörande karaktären mot att betrakta tillvaron ur nya och förhoppningsvis mer nyanserade perspektiv.

I De osynliga städerna är det den mongoliske krigsherren Kublai Khan och dennes venetianske sändebud Marco Polo som är de centrala gestalter som knyter ihop boken till en helhet. Marco, likt Scheherazade i ovan nämnda sagosamling, tjusar den store kejsaren med sina historier om alla de platser han besök under sina resor som sändebud i Khanens rike, och de två utvecklar snart en egendomlig vänskap i takt med att kejsaren blir mer och mer övertygad om att något alldeles unikt står att finna bland Marcos berättelser. Dessa berättelser handlar alltid om städer – de märligaste städer man kan tänka sig – och ju längre in i boken läsaren kommer desto mer tycks dessa underliga städer ha att säga om kejsaren och hans alla hans gränslösa erövringar. I sällskap med kejsaren och sändebudet Polo sjunker också läsaren djupare och djupare ner i detta underland, och det uppdagas snart att det inte bara är Kublai Khans vidträckta välde som boken handlar om.

Jag vet att detta är en recension och att jag egentligen borde vara lite kritisk. Men jag kan bara inte. Det finns liksom ingenting att vara kritisk mot. Boken är helt enkelt fulländad. Språket, i en mästerlig översättning av Estrid Tenggren, fullkomligt glöder av skönhet och varje liten berättelse tycks innehålla lika mycket visdom som den tjockaste tegelstensroman av Dostojevskij. Läsaren slungas omedelbart in i en virvlande meditation över språkets, minnets och medvetandets gåtor, och kommer ur denna läsupplevelse med insikter som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som kanske just därför är så otroligt värdefulla. Detta är en bok att läsa igen, igen och igen.

Jag har dock efter vissa efterforskningar tvingats inse att boken inte går att få tag på i bokhandlarna, åtminstone inte på nätet. Att detta mästerverk inte ska kunna gå att komma över på svenska kan helt enkelt inte tolereras. Som litteraturälskare måste vi enas i vårt stöd för den tidlösa konsten genom att uppmana de svenska förlagen att trycka en nyutgåva. Om vi lyckas finns det hopp för människan. Själv har jag nämligen blivit troende. Vad det är jag tror på vet jag ännu inte, men precis som Kublai Khan är jag övertygad om att det jag söker står att finna, och att detta något döljer sig bland Polos osynliga städer.