När en kompis skickar ett sms om att han hittat Ebbe Carlssons deckare Liket i lådan i en boklåda för fem kronor, blir min första tanke; skrev Ebbe deckare? Min andra tanke är hur självklart det ter sig att just han gör det. För även om jag missat det, vilket måste bero på att det inte nämndes i vare sig Ebbe the Movie eller i P3-dokumentären, finns det nog ingen svensk som har bättre bakgrund än Carlsson till att just skriva deckare. Betänk hur hans CV skulle se ut om det vore så att deckarförfattare sökte arbeten på samma sätt som löneadministratörer eller laboratorieassistenter: Journalistisk bakgrund, direkt access till stadsminister Olof Palme, agerat som partiet(s) ”cleaningman”, arbetat som bokförläggare, haft Hans Holmér som inneboende då han ledde utredningsarbetet för Palmemordet, bedrivit egna olagliga spaningar för lösningen av samma mord etc. Att han tre veckor efter den ansökan skulle få ett standardiserat brev med ”Vi vill tacka för visat intresse, men då vi haft många meriterande sökande till denna tjänst har vi valt att gå vidare med andra sökande än dig” texten verkar minst sagt orealistiskt.

Men nu är det väl knappast så att skräddarsydda meriter alltid garanterar rätt person på rätt plats, varken bland löneadministratörer, laboratorieassistenter eller bland författare. För rätt bakgrund och goda meriter är ju givetvis intressanta. Men bara om författaren kan använda sig av dessa, fantasin och förmågan att skriva är såklart de avgörande egenskaperna. Och hur står sig Carlsson då, med sina nästintill genmodifierade deckarförfattarmeriter? Liket i lådan är en läsvärd deckare med vissa poänger, men tyvärr inte så mycket mer. Baksidestexten utlovar ”Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.” gäller i bästa fall den första meningen. Här finns tuffa poliser, hemliga agenter från öst, lika hemliga agentjägare, inkompetenta polischefer, halvkorrumperade politiker och helkorrumperade statstjänstemän. Polisarbete beskrivs lika ingående som det politiska rävspelet, vilket pågår överallt, på alla plan. Allt detta har som sagt berättats av andra, av vilka flertalet saknar de speciella personliga erfarenheter som Carlsson har. Och någonstans där kommer man också fram till varför denna bok ändå blir lite av en besvikelse, även om den är fullt läsvärd polisroman. Nämligen att Carlsson som person är så mycket intressantare än den fiktiva värld han skapar.

Så efter att ha läst Liket i lådan (och nej, den sträcklästes inte) får jag min tredje tanke. Nämligen den att om Ebbe Carlsson inte funnits utan varit en romanfigur, hade han då varit trovärdig? Historien om strebern som minglar så mycket i regeringskansliet att han blir kompis med Palme och när denna långt senare mördas får sin egen hemliga spaningsdetalj, inklusive lägenhet med skottsäkra fönster, personliga SÄPO livvakter och inte minst ett rekommendationsbrev från justitieministern. En person som för den breda allmänheten först är helt okänd, sedan ökänd och hatad men precis innan han avlider blir näst intill älskad. Men inte heller de biografiska arbeten som finns om Carlsson är egentligen riktigt intressanta. Karin af Klintbergs film Ebbe the Movie är helt klart underhållande och ger ett bra porträtt, men är lika lite som Anders Isakssons bok Ebbe – mannen som blev en affär eller P3 Dokumentärs Ebbe Carlsson-avsnitt egentligen mer än upprabblingar av händelser. Personen Carlsson, hans motiv och hans drivkrafter är fortfarande en gåta. En gåta som dessvärre heller aldrig kommer att avslöjas. För han skrev aldrig någon självbiografi och efter hans död förstördes alla hans privata dokument och anteckningar, helt enligt instruktionerna i hans minst sagt detaljerade testamente. Ibland är verkligheten bättre än dikten och det är Liket i lådan/Ebbe Carlsson onekligen ett bevis på.