Det finns en rolig historia om två män som går på bio och slår vad om huruvida John Wayne ska ramla av hästen eller ej. När filmen är slut säger han som har vunnit ”Nej, behåll pengarna du, jag har sett filmen förut” medan han som förlorat svarar ”Äsch, det har jag också, men jag trodde inte att John Wayne skulle ramla av hästen igen”.

Jag tycker nog att den historien har en poäng utöver den optimistiske mannens naivitet inför filmmediet (och hans eventuella nationstillhörighet). Det är något väldigt fint med en film och en hjälte som engagerar så. Med en berättelse som känns spännande även om vi vet hur det slutar.

Under våren har jag frossat i Jane Austen och eftersom det finns ett begränsat antal Austen-romaner och jag redan har läst allihop förut så betyder det ju att jag får läsa om dem. Det gör inte ett spår.

Med Jane Austen är det ju dessutom så att man även utan att ha läst en roman i stora drag vet hur den ska sluta. Alla som förtjänar varandra får varandra, från Darcys och Knightleys och ner till de förfärliga Eltons. Gods, guld och kärlek till de som förtjänar dem.

Det där är sådant alla förstå-sig-på:are stör sig på. Det formelartade, gud bevars. Men är det inte formlerna som gör litteraturen särskild? Är det inte just det som är fiktion, är inte formler själva grunden för magi?

Få poeter skriver längre på komplicerade versmått. När folk försöker blir det lätt konstlat, intryckt eller tom teknik av alltsammans, och så har det förmodligen alltid varit. Men när någon lyckas, när någon Shakespeare eller Milton eller Stagnelius eller vem det kan vara lyckas, när den strikta formen fylls av liv och lust, blir verklig poesi, ja, då är det svårt att slå.

Jane Austen tar sin form och fyller den med så mycket liv och kvickheter och träffsäkra karaktärer (jag möter verkligen Jane Austen-typer i kassaköer, de finns sannerligen överallt) att det väl måste vara just det som är konsten. Att det är lika spännande och upprörande och rörande och roande trots att man kan intrigerna utantill.

Men det är väl också så att läsare kan delas in i olika läger. Själv kan jag inte tänka mig att hoppa över sidor (inte ens slagfältsskildringen i mitten av Les Misérables) eller att läsa slutet först och det händer ytterst sällan att jag slutar läsa en bok mitt i (men jag har förstås också fördelen att om den är dålig få lufta mitt missnöje offentligt och det piggar faktiskt alltid upp). Att ha böcker till hands som håller för att läsa om är för mig en nödvändig lyx, att ha älskade vänner att dra sig tillbaka hos när världen känns ovanligt opoetisk och ogenomtänkt.

Kanske är det som Austen skriver i Emma att ”Ena hälften av mänskligheten kan inte förstå den andra hälftens nöjen”. Somliga kan inte alls tänka sig att läsa om böcker. De tycker att det är ett meningslöst slöseri med tid och möjligen har de betydligt bättre minne än vad jag har. Eller också saknar de helt enkelt sin egen Jane Austen?