I den här biografin berättar Baby Halder om sitt liv som flicka och ung kvinna i Indien.

Baby övergavs som liten flicka av sin mamma. Mamman tog med sig hennes lillebror, men de andra barnen fick stanna kvar hos den försumlige pappan. När Baby var tolv år giftes hon bort med en dubbelt så gammal man och sitt första barn fick hon vid fjorton års ålder. De andra två barnen kom strax därefter och Baby var fast i ett äktenskap med en man som misshandlade henne. Så långt är Baby inte unik. Det är en historia som hon delar med massor av kvinnor världen över.

Det som är annorlunda med Baby är att hon vägrar att finna sig i sitt öde. Någonstans hittar hon modet att sätta sig på ett tåg till Delhi med sina tre barn och inte mycket annat, och försöka skapa en annan tillvaro. Hon hoppas få bo hos sina bröder, men när hon kommer till Delhi blir hon inte precis mottagen med öppna armar. I stället får hon återigen lita till sig själv. Hon jobbar som tjänare åt andra. Hennes första arbetsgivare tvingar henne att låsa in sina barn uppe på vinden och att stå till tjänst tjugofyra timmar om dygnet. Men sedan vänder det och blir ljusare.

Baby får en ny arbetsgivare som inte bara är snäll mot henne och hennes barn utan dessutom uppmuntrar henne att läsa och skriva. Hon skriver ner sin levnadsberättelse och han låter sina vänner och bekanta läsa den. Det publiceras en artikel om henne och sedan ges boken ut på hindi och översätts till flera språk. Sedan klättrar den upp på bästsäljarlistorna.

Om man kan tala om dramaturgi när det gäller självupplevda berättelser så tycker jag att skillnaden på omfattningen mellan mörker och ljus är alldeles för stor. Det är först på sidan 197 av 232 som Baby blir anställd av Prabodh Kumar och lyckan vänder. Det kan verka som orättvis kritik, eftersom skillnaden hänger ihop med faktisk tid, men när det väl börjar vända för Baby är man så präglad av allt elände hon har varit med om att man inte vågar tro att det är sant. I stället kommer jag på mig själv med att tänka ”tänk om hennes arbetsgivare dör” och ”tänk om hennes man kommer och hämtar hem henne?”.

Det har framförts kritik mot bokens språk, bland annat mot att författaren skiftar mellan första och tredje person. Men läser man noga ser man att det är när det blir alldeles för smärtsamt som Baby börjar skriva om sig själv i tredje person. Det är ett ganska effektivt grepp. Även om jag kan hålla med om att den inte är något litterärt mästerverk och förmodligen skulle ha vunnit mycket på att redigeras hårdare av en skicklig redaktör, så är det inte formen som är det viktiga med boken, utan innehållet.