Nu har jag sent omsider läst det senaste numret av ViLÄSER och undrar varför den är så utskälld? Visst, det är inte en ny BLM. Den kan inte heller mätas med kvalitetstidningar som Karavan och Pequod. Men tar man den för vad den är, en litteraturens motsvarighet till en inredningstidning är den ganska trevlig. Man får lite bilder, lite kuriosa och en hel del tips och sen är det bra med det. Litteraterna har ju liksom alla andra ett behov av att få vara ytliga.

Det senaste numret inleds med en intervju av Åsa Linderborg gjord av Peter Fröberg Idling. Tyvärr är den inget vidare. Idling har en tendens att alltid vilja prata om skrivandet med stort s och litteraturens förhållande till verkligheten vilket inte riktigt gör sig här. Vill man ha det kan man läsa ALT istället (där Idling också skriver) med sina 50 sidor långa författardiskussioner och skippa den här intervjun. Bläddra istället fram till numrets andra intervju med UKON gjord av Amanda Svensson. Den inleds såhär:

”I konceptet ‘författarintervju’ ingår vissa saker. Man ska inleda med att man träffar författaren där och där, man ska gärna beskriva någonting kring författarens kroppsspråk, kläder eller liknande för att ge en känsla av närvaro, och så ska man berätta någonting oväntat eller spännande kring författarens person. Så okej. Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, är inte bara poet utan även psykolog och psykoanalytiker. Vi träffas på hans kontor och har har kostym och feber. Han får börja med att berätta om sin nya diktsamling Barndomstolen (Norstedts, 2009).”

Varje människa med något av smak och tycke kan ju se att Svensson är som klippt och skuren för det här. ViLÄSER borde heltidsanställa henne på stört. Intervjun är rolig, smart och lyckas verkligen måla en bild av UKON som den charmknutte han är. Nåväl, bläddra vidare och läs ett bokfetischistiskt reportage av Jeanette Winterson om det legendariska antikvariatet Shakespeare & Company i Paris och stanna därefter upp vid Lena Anderssons krönika och läs den noggrant. Den handlar nämligen om vikten av att hitta sin lästakt, så att inte bara orden utan även tankarna hinner gå in i en. Den är smått genial och jag kan bara instämma i att vi borde bjuda alla dem som pratar om att ”öva upp sin läshastighet” mera motstånd.

Avslutningsvis rekommenderas en längre artikel (vilket i ViLÄSER betyder fem sidor text) om Barcelona och Carlos Ruiz Zafón av Lars Westman. Westman bestämmer en träff med författaren i hans hemstad men upptäcker att han har flytt till Hollywood. ”Jag kunde ha varit farsa åt den där divan” skriver Westman men fortsätter sedan att berätta om hur förtrollad han ändå är av divans stadsskildringar. Det är ett välskrivet reportage som alla som älskade Vindens skugga kommer att njuta av.

Nästa nummer av ViLÄSER kommer den 14e maj. Det ser jag fram emot.