Svenska Liv bor i Italien och väljer att försörja sig som strippa och prostituerad. För henne är det ett yrke som har för- och nackdelar, som vilket yrke som helst. Eller kanske inte vilket yrke som helst, förresten – ett bättre yrke, ett roligt, glamouröst och välbetalt yrke.

Någon enormt romantiserande bild är det kanske inte debutförfattaren Liw Enqvist målar upp. Livet på klubbar och privata fester kan vara slitigt, sårbart, förnedrande och kladdigt, men mer än något annat står det på författarens agenda att försvara sitt fria yrkesval – för verklighetens Liw försörjer sig tydligen på samma sätt som romanens Liv – och att motverka föreställningen om sexuellt utagerande kvinnor som offer.

Men även om misstänksamheten mot kvinnor som sexuella subjekt utan underliggande offermentalitet visat sig löjligt svår att göra av med, är väl frågan om prostitution är någon vidare lösning i sammanhanget. Istället har hela projektet något beräknande sliskigt över sig, en bismak av freakshow-dokumentär på reklamteve. Till de ständigt kittlande antydningarna om ”en sann historia” – som vi märkligt nog aldrig tycks bli mätta på – hör den serie menlösa svartvita foton som med sin typiskt dokumentära stil interfolierar romantexten.

Det är i slutänden texten i sig som är Svenska flickas problem. För även om tematiken tycks ständigt aktuell och kan rymma intressanta frågeställningar kring valfrihet, sexualitet och kommersialism; oavsett om man tycker att prostitution är det ultimata förtrycket eller bara en gradskillnad i den ständiga förhandlingen individer emellan – så är den här romanen så taffligt utförd att det nästan blir otäckt. Jag försöker verkligen hitta någon sorts stilistisk medvetenhet i de många korrekturfelen, den haltande grammatiken eller de ibland märkliga ordvalörerna. Nog måste förlaget ha en tanke med att släppa igenom en sådan här text? Men vad?

Inte heller sker det särskilt mycket utveckling i romanen. Karaktärerna lever för stunden och ges sällan någon som helst bakgrund. Lägger man samman alla spektakulära händelser så händer egentligen nästan inget alls. Även i det förment exotiska går det slentrian och Livs arbete framstår i längden som vilket förment själsmördande kneg som helst. Det står kanske i princip ”blev knullad i vartenda hål av en hel svensexa, snortade en lina, petade upp en mjukiskanin inför publik, knullade en svensexa till”, men det kunde nästan lika gärna stå ”skrev ut en faktura, tog en kopp kaffe, bytte några ord med Berit, skrev ut en faktura till”. Och frågan är om inte det senare alternativet hade känts betydligt mer originellt vid det här laget.