Liesel Meminger är nio år när hon år 1939 tvingas lämna sin mor för att flytta till en fosterfamilj i det Tyskland där fattigdom och hotfullhet ökar för varje dag. På väg till hemmet dör hennes lillebror och vi förstår att hon inte heller kommer träffa sin mamma igen, stämplad som kommunist är hon på väg att interneras. Det kommer att bli fler förluster för Liesel Meminger. Men själv är hon en överlevare, och som boken visar beror det på omständigheter, på personligt mod, men framför allt på tur.

Liesel hamnar på Himmel Strasse i Molching nära München. Hennes fosterföräldrar är den argsinta, bastanta Rosa och den milde, kloke Hans Hubermann, båda med stora hjärtan med plats inte bara för Liesel utan med tiden också för den judiske flyktingen Max. Han gömmer sig i familjens källare och han blir en av Liesels två bästa vänner. Den andra är grannpojken Rudy Steiner, med solblont hår och drömmar om att bli löparstjärna. Tillsammans med honom spelar Liesel fotboll på gatan och ger sig ut på stöldräder i grannskapet, tillsammans med Max läser hon böcker och talar om mardrömmarna de båda lider av.

Det är en på många sätt lycklig tillvaro. Men det mullrar vid horisonten, som man brukar säga, och i det här fallet är det bokstavligt. Krigets verklighet kommer närmare och närmare, och Zusaks förebådande berättarstil bygger väldigt snyggt. Hans berättare är döden, som fascinerad av människan och sorgsen över det myckna arbetet återberättar Liesels historia utifrån en anteckningsbok hon skrivit. Det som döden är så fascinerad av är också det som bokens historia så tydligt visar – att det ljusa och det mörka i människan och världen kan finnas samtidigt, bredvid varandra.

Boktjuven skonar varken Liesel eller läsarna. Ibland kan jag irritera mig på böcker och filmer som slutar sorgligt, det kan kännas som ett enkelt sätt att plocka poäng, men i det här fallet är det befogat. Markus Zusak vill inte ge läsaren någon möjlighet att tänka att en historia som denna kan sluta lyckligt, helt enkelt för att den inte gjorde det: Miljontals judar dog i koncentrationsläger och hundratusentals tyskar dog i flygbombningar. Här finns ingen önskan att likställa olika typer av lidande, men däremot att nyansera ett sätt att se på världen som uppdelad i ont och gott. Det fanns tyskar som gjorde motstånd mot nazistregimen, och det motståndet kunde se ut på många olika sätt. Och det fanns tyskar som inte gjorde motstånd, men som ändå inte går att beskriva som onda.

Men det finns ytterligare ett stort tema i Boktjuven. Det handlar om orden. Liesel lär sig mödosamt läsa och stavar sig sedan igenom ett antal böcker, som hon kommer över på diverse mer eller mindre lagliga sätt. Böckerna förenar henne med hennes fosterfar, som lär henne läsa, och med Max, som hon berättar om yttervärlden för och som ger henne berättelser i utbyte. Utan ord heller ingen Hitler, och här betonas ordens vikt för nazismens framgång. Orden tar också fysisk form i berättelsen: de slungas i ansiktet på någon och efterlämnar verkliga sår, de rullar nerför en gata tills de tappar fart och faller över på sidan. Zusaks poetiska språk tillåter även andra ovanliga ordkombinationer – här finns tysta människor vars ögon skriker och andetag och ord som klibbar kallt vid ryggar. Trots klyschrisken är det svårt att hitta andra ord att beskriva helhetsintrycket med än vackert, för det förenar så många av de olika intryck boken ger. Den är både stark och sorglig, rolig och plump, enkel och väldigt, väldigt svåruthärdlig.