Steven Saylor är en mästare på att väcka liv i historien. Det vet alla som har läst hans böcker om Gordianus Hittaren. I den här boken tar han oss med på en resa som börjar med Roms födelse och sträcker sig tusen år framåt i tiden. Vi får följa både fiktiva och verkliga personers öden genom stadens våldsamma historia. Bland några av milstolparna kan nämnas Romolus och Remus, bortrövandet av sabinskorna, den galliska ockupationen, de puniska krigen och mordet på Caesar. Dessa händelser får vi se genom två av Roms första familjers, Potitus och Pinarius, ögon. Det som binder samman alla kortare berättelser med varandra är den nedärvda talismanen Fascinus, en bevingad fallos.

Det kan tyckas vara svårt att pressa in tusen år på 635 sidor, men boken känns mycket längre än vad den är. Förmodligen beror det på att den är så faktaspäckad och på att man som läsare hela tiden får stifta nya bekantskaper. Boken är egentligen en serie noveller som knyts samman till en enhet. Det blir därför inga djuplodande karaktärsbeskrivningar utan det hela ligger på ett ganska ytligt plan. Jag tror att boken skulle ha vunnit på att författaren inte hade gjort så täta nedslag i historien utan valt ut kanske hälften så många och utvecklat personerna och handlingen.

Steven Saylor är otroligt kunnig i Roms historia. Här känns det dock tyvärr som om han försöker få med så mycket fakta som möjligt, på bekostnad av den litterära behållningen. Till exempel känns dialogen ibland krystad, då Saylor ska undervisa oss i historia genom sina romanfigurers ord.

Bokens största problem är emellertid det omotiverade våldet. När det femtioelfte huvudet huggits av och lyckats rulla precis fram till det ställe där den som för tillfället är protagonist gömmer sig, alternativt svingats runt i triumf varpå blodet skvätt i protagonistens ansikte vill jag bara sträcka upp händerna i luften och säga: "Okej, jag fattar. Det var en grym och våldsam tid." Ibland är litterärt våld otäckt och / eller spännande, ibland känns det mest som billigt och motbjudande effektsökeri.

Att boken får betyget fem av tio beror inte på att den är halvbra rakt igenom. Nej, snarare är det så att vissa aspekter är lysande, medan andra är riktigt dåliga. Betyget fick bli ett slags medelvärde.