När jag läser David Uppgrens debut Ljusrepubliken dyker namn som Sara Hallström och Viktor Johansson upp i mitt huvud. Vad de här två poeterna har gemensamt med David Uppgren är att de med metaforiska, utmanande bilder tycks vilja presentera något nytt, ett alternativ formad till en utandning, en slags ventil för den komplexa värld vi lever i. Jag vill hävda att de till stor del också lyckas med att förmedla sin egen bild av samtiden på ett sökande, meningsskapande och ventilerande sätt. De beskriver kommunikation eller bristen på kommunikation i bilder av tid och rum, materia och icke-materia, i tystnad och i ljud.

Vad som mest skiljer David Uppgrens poesi från de två övriga är koncentrationen i bilderna. Då Sara Hallström är den av de tre nämnda som jag tycker kan skapa de mest konkreta, förankrade och avskalade bilderna med sin poesi är Uppgren den som är mest diffus och bombastisk i sitt bildspråk. Men i den tjocka, surrealistiska dimma som ligger över sidorna i Ljusrepubliken gömmer sig också ett stort existentiellt tvivel som man kan sakna i Hallströms mer vardagligt förankrade poesi . I Ljusrepubliken är den apokalyptiska stämningen stark, mer utvecklad, ödesmättad och komplex än den i Borås debutantpris-vinnaren Viktor Johanssons debut Kapslar. Det gillar jag. Uppgren vågar ge sig hän ordentligt i känslor av meningslöshet och vilsenhet. Han vågar stanna där det är som allra mörkast.

Jag tror dock att den här boken hade behövt vara lite mer Hallströmsk i bilderna. Alltså mer konkret och förankrad, mer kontrastrik mellan vardag och surrealism, utan att för den skull reducera det djärva och utmanande. I följande mening lyckas han skapa en sådan där briljant kontrast som jag blir alldeles lycklig av:

väntan på mörkret växer fram som en maskros genom skallbenet.

Det finns faktiskt en hel del riktigt slående bilder men de kommer ofta i skymundan då allt händer samtidigt och ständigt byter skepnad: Byggnader, ljus, kroppsdelar och språk verkar i en enda symbios. Staden tycks vara ett Rom i sönderfall eller varför inte födelse, och mitt i allt befinner sig ett jag som försöker hitta någon slags riktning:

det slår ett hjärta utanför kroppen, och man dricker fostervatten direkt ur kranen, man går in i svällkropp efter svällkropp utan att veta vems ansikte man söker i sitt eget. lungorgeln dånar, och man hostar upp ett klorofyll; man begär eldupphör, byter adress och bryner sig långsamt i eftermiddagens stekfett, där allt våld är vacker och där allt guld är glas. man skriver en text, som söker sitt papper, som söker sitt träd. och blindtarmen hindrar kroppen från att se.

På det hela taget blir språket mer överblickande än inträngande och även om det stundtals gnistrar till för ögonen så känns tyvärr dimman lite väl tjock. Det blir svårt att verkligen sätta sig in i den mekanisk-organiska värld som här presenteras, vilket är lite synd, för det hade kunnat bli en hejdundrande svindelresa. Nu blir man snarare den nervösa föräldern som nagelbitande väntar på att ens barn ska komma ner för det sista bergochdalbanestupet med alla kroppsdelar i behåll. Men det är förvisso ganska spännande det också.