När jag pluggade i Karlstad på 90-talet rådde det ett tag ett jäkla hallaballoo på insändarsidan i Nya Wermlandstidningen. Tydligen hade kyrkoherden i Brunskog tröttnat på att ha samma sju tanter i bänkarna varje söndag och börjat göra gudstjänsterna lite mer underhållande – ta in dansbandssångare som försångare etc. Och nog kom folk (det är ju ändå Värmland) men det som också kom var backlashen. "Hellre tio rättrogna i kyrkan än tusen hedningar", hette det bland annat. Nåja, det hela verkar ha runnit ut i sanden och att Brunskogs kyrka några år senare var tvungen att saneras mot mögel får väl antas vara helt orelaterat.

Då gick det annorlunda till i Nederländerna på 1700-talet. "Psalmupproret" skildrar den lilla fiskebyn Maassluis; ett ganska vanligt ställe av allt att döma, där folket lever ungefär som de alltid har gjort. De fiskar sill, de fiskar torsk, de lagar nät, kvinnorna föder barn, männen seglar, de flesta av dem har det väldigt knapert och några få har det väldigt bra. Och så går allihop tillsammans till kyrkan på söndagen, prisar Herren och sjunger Hans lov.

Och det är ju där problemet ligger, för överheten bestämmer att det där sjungandet måste förnyas. En ny psalmsångstil ska införas i kyrkan – man ska sjunga melodier i stället för det gamla medeltida entoniga, man ska sjunga effektivare snabbare. Och folket säger nej. Det där blir sista droppen, katalysatorn som utlöser oroligheterna. De sociala orättvisorna, det minskande fiskbeståndet, den ökande importen, krigs- och revolutionsmullret runtom i Europa – allt det där kan den enskilde inte göra något åt, hur mycket det än förändrar. Men rör inte vår Gud, då slår vi ihjäl er.

I centrum av berättelsen står en av stadens mer lyckosamma, redaren Stroombreker, en man full av tvivel och funderingar. Han Hamletar runt mellan sin fru och sin älskarinna, mellan sin plikt och sin son, mellan tro och tvivel, mellan folket och styresmännen utan att någonsin tydligt välja sida… samtidigt som han har förbannelsen att vara en av de få i den praktiska fiskarbyn som faktiskt älskar musik, inte för vad den antas representera utan för dess egen skull. Sympatisk nog; trist bara att hans liv lite för ofta känns mer som en bana där man kan spela upp olika variationer på temat fundamentalism än en intressant historia i sig, trots att han i olika (lite smått krystade) vändor får möta både Mozart och Beethoven.

Som tidsskildring är "Psalmupproret" både trovärdig (den är ju trots allt BOATS – Based On A True Story) och intressant. Som tragikomiskt drama har den sina brister. Som idéroman är den däremot, viss övertydlighet till trots, väldigt tänkvärd. En skildring av hur fundamentalismen griper omkring sig, hur reaktionära krafter kan komma ur folkdjupet när den stora världen rör sig åt ett nytt håll, hur en trosfråga som inget annat kan bli en linje i sanden som inte kan rubbas en millimeter och man måste välja en sida eller en annan – oavsett om linjen faktiskt har någon egentlig poäng. Har man bara Gud på sin sida har man rätt till vad som helst, och då finns inga gråskalor eller kompromisser längre: då är vi plötsligt alla antingen gudlösa barbarer eller bakåtsträvande medeltidsmänniskor, och på båda sidor blir det en utmärkt ursäkt att ge den andra sina fiskar varma.

Det är allt en förbannad tur att vi på 250 år kommit bort ifrån det där tänkandet. Ja, utom kanske i Brunskog då.