Igår, 2/9, skrev litteraturpedagogen Lena Kjersén-Edman ett inlägg i DN angående Stephenie Meyers omåttligt populära vampyrserie som börjar med Twilight (Om jag kunde drömma på svenska). Helt lägligt hade jag precis börjat på första boken, eftersom jag helt enkelt ville veta what the fuss was about. Dessutom är böckerna snygga och det är faktiskt en fullgod anledning att läsa böcker.

Och jo, jag kan hålla med Kjersén-Edman till viss del. Hon hävdar att böckerna är ”fulla av moralism, sexism och våldsam adjektivsjuka”.

Adjektivsjukan: jajamensan, fast efter något kapitel har jag kommit in i historien och ser inte adjektivstaplingarna längre. Sexism? Mjo, jag är inte säker på att jag skulle kalla det sexism, däremot är de fruktansvärt könsstereotypa. Moralistiska? OMG. Hela storyn handlar om avhållsamhet: undersköna vampyren Edward och människan Bella är våldsamt förälskade men han kan måste koncentrera sig hela tiden, för tappar han kontrollen kan han döda henne i en handvändning av ren lust. Det ni. Avhållsamhet i den högre skolan. ”Viljans seger över köttet” är ett uttryck som används flitigt, och ger åtminstone mig lite väl mycket amerikansk kristen höger-vibbar. Samtidigt: Jag kan ärligt säga att något mer erotiskt har jag sällan läst utan att där finns ett uns erotik EGENTLIGEN. Undertonerna är smått fantastiska: Bella får yrsel av bara en glimt av Edwards bara bringa och när han kysser henne svimmar hon. Han andas på henne och hon känner elektriska strömmar i kroppen osv, osv. Omskrivningarna är många, om man säger så.

Så visst, ja, jag kan se invändningarna. Å andra sidan: Harry Potter är inte något litterärt mästerverk det heller. Könsstereotypt så det förslår och formellitteratur uti sidspetsarna (det är bara sista boken som inte följer Hogwartsåret exakt, med kulmen och Voldemort-fajt i slutet av skolåret), men ändå läser man som besatt och med den där separationsångesten inför varje avslutad bok. Och det är samma sak med Meyer, trots de där kvalitetsbristerna: det går inte att sluta läsa! Och ränderna från femtonåringen jag var går aldrig ur och jag finner hela temat med förbjuden, ödesmättad kärlek och svimningsframkallande attraktion fullständigt oemotståndligt. Det är kört, helt enkelt.