Den här lilla samlingen texter av Barbro ”Bang” Alving, redigerad och kommenterad av Rolf Yrild, är egentligen helt suverän att läsa just nu. Det är snart OS igen och det är i likhet med 1936 förlagt i ett land vars regering tenderar att bortse från valfria mänskliga rättigheter. Dagbok från Berlinolympiaden är indelad i tre delar. Den första delen är Alvings egna texter, andra delen är kommentarer till dessa och de personer som förekommer. Den sista delen utgörs av sex stycken texter av Rolf Yrild själv där han redogör för Bangs journalistiska karriär och politiska engagemang samt en och annan djupdykning i hennes artiklar.

Vad läsare får uppleva genom Bangs penna är ett Berlin som myllrar av folk och färger. Bilderna hon ger oss är inte bara den stora sportfest OS innebär, Bang är ditskickad av DN för att följa dagarna för de läsare som inte läser sportsidorna och det märks då och då, inte bara att sport inte är hennes stora intresse utan också att hon skriver för en läsarkrets som är intresserad av allt runtomkring. Hon kommenterar publiken, kungligheter, folket på gatorna och hon uppehåller sig gärna vid klädsel. Under invigningen sitter hon omgiven av ”diktatorer och dollarprinsessor”, men när tävlingarna väl börjat är det sportgossar i vita caps och den tyska simmaren Handrick har en ”ful brun baddräkt, det är alltid något”. Resultaten av tävlingarna kommenterar hon oftast mest av plikt. Förutom när det gäller en svensk förstås, eller Jesse. Efter en dag på stadion är man Jesse med Jesse Owens.

Men det finns förstås någonting som stör. Överallt blir hon bemött på det allra bästa sätt, hon kallar hela Berlin för en idyll men man får känslan av att den är regisserad. Överallt finns den rödvita fanan med det svarta hakkorset, och överallt marscherar SA-männens strama ansikten förbi. Och hon förmedlar detta på det enda sätt som fungerar under omständigheterna, hon ironiserar och är sarkastisk, ”har man heroism som vardagsideal, är det nog inte så lätt att komma i karnevalsstämning”. Hon gör sig väldigt rolig över det tyska herrefolket. Hon får tag i en taxi och efter henne hoppar två tyska damer ”med förvånansvärd kommunism”. Hitler blir en komisk liten figur under hennes penna medan däremot Goebbels gör ett större intryck. Eller rättare sagt det som sker under Goebbels dirigentpinne. För varje dag som går ser Bang mer och mer av hans olympiad. Propagandan blir henne nästan övermäktig ibland. Under ett besök på en utställning om det nya Tyskland ser hon bara en konkurrent till Hitler och det är den tyska örnen, och hela tiden brusar stadion av heil. Hon blickar ut över de judiska kvarteren där inte en enda fana är hissad. De är förbjudna att flagga.

Och ingen röst ens viskade om några svältande judebarn i Paris eller någon döende Ossietzky, och fria staden Danzig sjönk på fastställt datum som Atlantis i havets djup. Det vore inte så underligt om ett och annat heil hade höjts även vid de demokratiska hemkomsterna.

Då som nu höjdes det röster om en eventuell bojkott av OS. Man säger att det är fel att stödja en diktatur samtidigt som idrott och politik ska hållas isär. Hur vi än vill se på det, när de olympiska spelen 1936 är slut, är det inte ett sportevenemang som Alving sammanfattar. Det är en reklamkampanj, det är upptakten till vad som komma ska. Och om vi ser till medias utveckling och breddning i jämförelse med den flimriga tvsändning som Bang faktiskt bevittnar vid ett tillfälle, hur skulle då Goebbels olympiad nått oss? Hur stor dos idrott respektive politik hade nått oss? När nästan hela världens ögon under en period riktas mot ett enda land, hur förvaltar det landet all uppmärksamhet, man vill ju liksom alltid visa upp sina bästa sidor när man har gäster istället för att ställa till en scen.