Som många andra läste jag Fräls oss ifrån kärleken som tonåring och var helt fascinerad över att man kunde välja bort kärleken, till och med argumentera mot den. Efter en uppväxt av prinsessor, Disney, Dirty Dancing och Pretty Woman fick man plötsligt lite alternativ.

Själva idén, att det är kärleken i sig det är fel på, var fullständigt fascinerande. Att kärnfamiljen som ideal är ett modernt och misslyckat påfund och att ingen borde skaffa barn. Allt detta bäddade för upphetsad högläsning bland mina lika tonåriga vänner.

Men redan då hade Brøgger gjort en helomvändning, skaffat man och barn och tagit avstånd från sin bok. Detta berättade mamma för mig, medan jag fortfarande ville tro att jag var en stor sanning på spåren.

Maria Sveland ägnar ett helt kapitel av sin bok Bitterfittan åt att skriva om hur besviken hon är på Brøggers förändring. Att Brøgger som en gång velat ändra på allt, nu är så olidligt tacksam och nöjd.

Så nu när Brøgger skriver en ny bok om sig själv och sina tankar kring livet, huset hon bott i sedan hon var 25 (som ligger på en gård som en gång hette just Sølve), Danmarks historia och politik, är jag beredd att bli provocerad. För att hon är för radikal, för att hon är för lite radikal, för att hon är för tacksam, för att hon ska ställa allt som är etablerat på ända igen.

Men inte alls. Sølve känns inte mer intressant än en rörig dansk historialektion blandat med en ganska opersonlig dagbok.

Boken har fått kritik för att vara snobbig men jag tycker mest att den är tråkig. Den är inte uppdelad tematiskt utan man får följa Brøgger i en oändlig medvetandeström där hon hoppar mellan högt och lågt och fördjupar sig i detaljer hon tycker är intressanta. Det känns självupptaget. Det känns som att lyssna på en konversation man inte riktigt är inbjuden i.

Ibland blänker det till, det kommer ett stycke som fångar in och överlag finns det ett poetiskt flyt i språket, så jag kan inte säga att det här är uselt. Men nödvändig läsning, nja.