Prostitution har egentligen aldrig varit lagligt i Sverige. På artonhundratalet var dels utomäktenskapligt sex olagligt, dels måste alla ha ett lagligt arbete. Ändå såg man inte bara genom fingrarna med prostitutionen – på kommunal nivå höll man efter den på ett mer konserverande än motarbetande sätt. Under en period på 1830-talet drevs till och med flera kommunala bordeller.

Hur kunde det bli så? Historikern Yvonne Svanström har kartlagt samtidens syn på prostitution och de prostituerade kvinnorna under hundra år, fram till reglementeringens avskaffande. Under den perioden jagade och bokförde stockholmspolisen kvinnor som var eller kunde misstänkas vara prostituerade. Kvinnorna tvingades sedan infinna sig på besiktningsbyrån för hälsoundersökningar varje vecka. Befanns de ha könssjukdomar institutionaliserades de för tvångsvård.

Nå, det är väl inte fel att försöka begränsa spridningen av könssjukdomar? Vår egen tids smittskyddslag bygger ju i viss mån på samma principer, att man får ingripa i en individens frihet för att skydda andra. Skillnaden är att reglementeringssystemet nästan enbart slog mot de redan utsatta kvinnorna. Genom beslagtagning av prästbevis (den tidens id-handlingar, utan vilka det var i stort sett omöjligt att flytta eller skaffa lagligt arbete) och den sociala – och mentala – brännmärkning besiktningarna innebar, försvårade man ytterligare kvinnornas möjligheter att ta sig ur sin situation.

För trots att tidens kvinnolöner sällan räckte att försörja sig på, gjorde den rådande kvinnosynen gällande att de prostituerade var lata, liderliga och förtappade kvinnor. Och trots att man förfasade sig över att könssjukdomar spreds till borgliga familjers hustrur och barn, lades skulden sällan på de män som faktiskt överförde sjukdomarna. Mannens starkare sexualdrift gjorde, enligt läkarvetenskapen och gängse normer, prostitutionen till ett nödvändigt ont.

Den synen har gradvis luckrats upp. 1999 infördes sexköpslagen – en historiskt unik lag där skulden för prostitutionen för första gången läggs över på kunderna. Vi kan känna oss moderna och rysa lite åt artonhundratalets kvinnosyn. Ändå är kanske inte steget så långt mellan Svanströms artonhundratalskvinnor och dagens våldtäktsoffer, som får veta att de haft för korta kjolar, druckit för mycket eller på något annat sätt själva provocerat fram förövarnas handlande?

Offentliga kvinnor är en populariserad version av Svanströms avhandling om den svenska prostitutionen. Och det är behjärtansvärt att skriva om avhandlingar så att de ska kunna läsas av fler. Möjligen skulle man kunna hävda att det egentligen inte finns någon absolut motsättning mellan läsbarhet och vetenskap, utan att avhandlingar faktiskt kan göras riktigt trivsamma att läsa redan från början. I alla fall får Svanströms något långsamt akademiska tongångar liv av politisk och medmänsklig indignation.

Det större problemet är av källkaraktär: svårigheten att komma nära kvinnorna i bokens centrum. Inte särskilt mycket information om dem finns helt enkelt bevarad. För sin samtid var de utbytbara.