Illegalist verkar vara ett hårt yrke. Till skillnad från den så kallade legala underrättelsetjänstens spioner arbetar illegalisten utan officiell täckmantel från det egna landets ambassader och konsulat. Illegalisten har falskt pass, falsk biografi och falska uppvisade ärenden i mållandet. Men ingen diplomatisk immunitet, vilket innebär en hög risk för långa straff, i vissa fall döden. Illegalistens uppgift är att nästla sig in i ett lands särskilda kretsar i syfte att skaffa information åt hemlandet, oftast i militära eller politiska ämnen. Uppdraget omfattar också värvning av nya agenter, ibland även sabotage och mord.

Ofta får illegalisten ägna flera år i mållandet åt att konstruera sin trovärdighet och etablera rätt kontaktnät innan det verkliga arbetet kan börja. Kulturen ska kännas in, språket ska slipas till felfritt och ett fullt normalt socialt liv ska utformas – allt för att inte väcka misstänksamhet eller attrahera kontraspionaget. Till slut har en ny och tillräckligt vattentät identitet skapats och sökandet efter information påbörjas. Societetskretsar, politiker och affärsmän är guldgruvor som delar med sig till rätt namn och titel. Högt uppsatta militärer kan gärna prata bredvid mun om man bara byggt upp en tillräckligt förtrolig vänskapsrelation under tillräckligt många års tid. En ytterligare källa är överlöpare från motståndssidan, som antingen av ideologiska skäl eller mot betalning byter arbetsgivare. Yrket kräver en nästan övermänsklig uppsättning färdigheter: skådespeleri, övertalningsförmåga, handlingskraft, och en omfattande sakkunskap i flera olika ämnen.

Berättelser och porträtt från denna yrkesgrupp finns i Boris Grigorjevs Illegalister – KGB:s hemligaste spioner. Förstås är ämnet av läsvärt dramatisk natur, det är ett högt spel dessa världspolitikens dolda aktörer spelar. I största fall avgör de hur politiska val och krig utfaller. Det är också fascinerande att påminnas om att alla de typer av karakteristika och förvecklingar som mest förknippas med spionromanen gott och väl lika gärna utspelar sig i verkligheten. Vissa moraliska övertramp i illegallisternas sätt att förbruka oskyldiga ger dessutom en dimension utöver yrkets historiska och dramatiska innebörd. Ett exempel är Sjamil Abdullazionovitj Chamzin, född 1895 i Archangelsk, som helt ogenerat letar upp en fattig gammal kvinna vars son varit försvunnen i tjugo år och lurar henne att han nu återvänt. Detta i syfte att styrka sin falska identitet.

Grigorjev, själv före detta överste inom KGB, skriver med sakkunskap och engagemang. Men att vara insatt är inte detsamma som att vara en berättarbegåvning eller god stilist. Porträtten blir ofta mekaniska och snålt tecknade. De händelseförlopp och anekdoter som ges är torftiga och manusartade. Dessutom finns en starkt heroiserande underton som i ena stunden omskriver illegalisterna som hedersamma motallaodds-vinnare i en urstolt yrkeskår och i andra stunden ursäktar dem som oskyldiga brickor i sin tids världspolitiska spel. Lägg till att denna utgåva är tveksamt översatt och bristfälligt korrekturläst. Intresserad? Av kapitlen kan ”Den tyska löjtnanten Paul Siebert”, ”Vem mördade Trotskij?” och ”Den store karaimen” för all del rekommenderas. Inte intresserad alls? Du överlever med en annan bok.