Målgruppen kunde inte vara tydligare: utschasade småbarnsmödrar med för lite tid och för lata män. Hamberg skriver små lättviktiga texter och roliga kommentarer om livet som småbarnsmamma; som del i det heteronormativa förhållandet; som 35-åring som ska försöka hinna med precis allt samtidigt.

Till en början känns det mest bara tröttsamt. Det är inte direkt något nytt Emma Hamberg kommer med, mest samma sak som många andra skrivit, fast lite omförpackat. Extra tröttsamt blir det när det kvinnliga självförtroendet ska höjas på bekostnad av männen:

Karlar tror att de ska dö om de får en finne i ljumsken (det är väl bara att klämma den och tjoa vidare). Karlar kan inte ta med lite smutstvätt på vägen ner, de har inte kapacitet att både springa ner till undervången för att utföra sitt uppdrag OCH ta med lite tvätt, samtidigt. En karl kan inte laga mat själv. En karl ringer aldrig upp sina kompisar. En karl vågar inte gråta (eller kan inte, hemska tanke, de sitter där och torrhulkar, störda sedan generationer tillbaka).

Jo, jag fattar att det är överdrivet för skämtets skull. Men skämt av den här typen är inte riktigt min kopp te. Att känna sig bättre genom att sparka på den andra är inte särskilt trevligt helt enkelt.

Men det tar sig. Andra halvan av boken blir skapligt underhållande emellanåt, och jag gillar Emma Hambergs lilla budord om att kvinnor inte ska curla sina män. Släpp kontrollen, livet förstörs inte av att toasitsen torkas av på "fel" sätt eller att barnen har för tunna kläder på sig en dag (se textutdraget).

Och det är ju också så att den här boken inte gör anspråk på att vara något inlägg i genusdebatten. Det är en liten bagatell, lite smårolig – trots det bitvis tröttsamma, och troligtvis gör den sig bäst i små doser. Lägg den bredvid toaletten och läs ett par sidor åt gången, liksom. Och jag tror att jag här och nu utnämner den till Bitterfittan – ultra light-versionen.