I andra volymen av Måns Ivarssons biografi om Ulf Lundell, i kapitel tre, finns Ivarssons personliga hyllning till artisten. Den publicerades ursprungligen i Expressen den 17 mars 1984. Efter sågningarna som förekommit i pressen gällande filmatiseringen av Sömnen; från 1984 (där Mats Ronander innehade huvudrollen) och romanen Hjärtats ljus från 1983, ville Ivarsson skapa balans i media. I artikeln skrev han bl. a.:

Varför hör Lundell-plattorna till de mest slitna i min samling? Varför är han i en klass för sig i svensk rock? [...] Med Vargmåne fanns det plötsligt svensk rock som faktiskt gick att leva med. Lundell var ärlig. Han sa som det var. Idag kan det kanske tyckas underligt att betona just den saken. Men mot bakgrund av den svenska rocken i övrigt 1972-75 kändes han revolutionerande i mina öron. Här fann jag för första gången en svensk att på allvar ställa jämsides med de stora amerikanerna. Han håller vid sidan av namn som Dylan, Springsteen och Jackson Browne. [...] Lundell har återupptäckt ett självklart svenskt språk och hans ord smälter mig. [...] Lundell är den perfekte vägvisaren till skönheten även i de mest absurda och förtvivlade situationer. Han är bäst. Så fick jag det sagt.

Efter denna kärleksförklaring förstår man rent påtagligt att hela biografin nog skulle kunna vara skriven med än större hänfördhet. Däremot visar Måns Ivarsson nu verkligen i denna andra volym att han mycket ofta befinner sig i händelsernas centrum; han refererar till intervjuer han gjort med artisten, till recensioner han skrivit om konserter och skivor. Han berättar t. o. m. att han dansat med Lundells andra f. d. fru, Fredrika Gunnarsdotter.

I radioprogrammet Sommar, den 29 juni 1985, pratar Ulf Lundell om rockmusikens kraft, om hur den är en befrielse från vardagen. Samtidigt undrar han om kriget mot vardagen är ett krig som går att försvara. ”Bör det pågå för jämnan eller blir man då med tiden fullständigt omöjlig att ha och göra med som människa?”.

Att fly från vardagen med rockmusik kan väl vara fullt försvarbart, men att fly från vardagen med alkohol, som Ulf Lundell gjorde helt omåttligt under delar av 80-talet är naturligtvis direkt livsfarligt. Måns Ivarsson låter alkoholproblemen spela en mycket central roll i biografin, men han skriver ändå med respekt, och kanske inte utan en viss beundran inför artistens förmåga till utlevelse och främst att han vid sidan av missbruket kunde vara så produktiv och kreativ. (Lundell betonar dock att det alltid var nödvändigt att vara nykter när han komponerade och skrev. Undantaget var den period då han skrev Tårpilen.) Liksom i den första volymen följer kronologiska berättelser om skivinspelningar och konserter och presentationer av skivor och böcker, därtill även av det påbörjade konstnärsskapet inom måleri. Men i denna volym finns inte så många skildringar av samtida händelser i samhället runt omkring som i första volymen. Räknandet av förekomster av bl. a. alkohol i romanerna och tilläggen under rubriken nördfakta fortsätter.

Ulf Lundell lever verkligen upp till myten om rockmusikern. Men vad som får honom att dricka mer än förut är den stundande skilsmässan från första frun Barbro och rädslan för att han håller på att förlora barnen och oro över den skada skilsmässan kan åsamka dem. I omgivningen oroar man sig över att han ska supa ihjäl sig. Mitt under allt detta drickande lyckas han ändå 1985 spela in succéskivan Den vassa eggen, som uppvisar stor smärta.

Till slut kommer räddningen, främst tack vare några kvinnors ingripande. Nykterheten varar dock inte så länge – denna gång. Turnén sommaren 1991, blir påfrestande och kaotisk med många skandalrubriker i pressen. Det är då, när en konsert i Folkets Park i Hultsfred ställts in, som Ulf Lundell myntar uttrycket: ”en inställd spelning är också en spelning” eller, lägger Ivarsson till, som han egentligen uttryckte sig: ”en inställd spelning är en spelning det också”. Intervjun där man kan läsa om detta publiceras i Expressen den 5 augusti.

Själv går jag på min allra första konsert med artisten just på kvällen denna måndag, den 5 augusti 1991. Jag är på Gröna Lund minst en timme före konsertstart, för att kunna få en plats så långt framme vid scenen som möjligt. Successivt fylls konsertområdet bakom mig. Enligt Måns Ivarsson ska det bli 21 000 personer, den största publik Lundell någonsin haft och publikrekord för en enskild svensk artist på Gröna Lund. Att publiken är så stor är något jag själv inte uppfattar så mycket av, eftersom jag befinner mig så nära scenen. Med denna konsert vänder han skandal till triumf. Konserten gör dock inte ett lika starkt intryck på mig, som en av följande års inomhuskonserter, då han, den 28 december 1992 med start kl. 20.00, spelar på Västmanlands-Dala nation på S:t Larsgatan i Uppsala. Det är en liten konsertlokal och en fantastisk stämning, med sångarens passionerade energi nervdallrande påtaglig. Berusningen av denna musikupplevelse finns kvar hos mig ett par dygn framöver, i min just nyfunna tillvaron som nyanställd på Carolina Rediviva.

Men när denna för mig viktiga konsert ytterst flyktigt noteras av Ivarsson, är vi redan på första sidan av biografins tredje volym. Före och under denna turné, som gjordes i december 1992, är Ulf Lundells tillvaro både privat och professionellt fylld av konflikter och problem. Men livet visar sig också under denna period snart gå vidare i helt annorlunda hjulspår. Strategiskt och effektivt avslutar Måns Ivarsson biografins innehållsrika andra volym med en cliffhanger. Man vill genast påbörja tredje och sista volymen.