Jag hatar hypen. Det är väl så det ska vara. Man ska utåt sett hata hypen men sen ändå ”upptäcka” det där ”nya” bandet eller ”nya” författaren samtidigt som alla andra hype –hatare.

Ibland blir det ett problem, mitt hype-hatande-. För det leder till att jag hamnar efter alla andra, så när jag har läst exempelvis Bengt Olssons fantastiska roman ”Gregorius” så har jag ingen att diskutera med, eftersom det var tre år sedan resten av världen läste den. Bara för att jag inte vill vara med om hypen. Vill inte gå på den. Likadant med Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”. Ja, jag höll ut tills den kom i pocket och den var helt OK, har tvingat minst tre personer i min närhet att låna den och läsa. Vilket också är miljövänligt, man spar på träd om man delar. Så jag tänker inte läsa Åsa Lindeborgs säkert utmärkta "Mig äger ingen", tippad som årets Augustvinnare. Inte nu iallafall. Nä, det där är nog inget för mig och är det inte väldigt mycket om supande finska arbetarklasspappor nu? Är Centrum mot rasism underättade?

Ibland får jag ju rätt också, vilket gör mig än mer odrägligt självgod i mitt hypehatande. Som emo till exempel. Jag bestämde mig för att det bara var trams och inget för mig. Det var jobbigt när det enda musiktidningarna skrev om var My Chemical Romance Backlashen. Kom för ett tag sedan och nu vill ingen bli hittad död under nicken emo4ever. Inte ens genrens fanbärare i den svarta paraden vill kännas vid att de skulle vara emo längre. Mwoahaha. Och inte tänker jag lyssna på Klaxons heller. Eller The Shortwave set.

Nä, jag kommer aldrig vara avant-garde för en del av det som är avant-garde blir hype sen och då blir det ju som att jag är med om hypen fast jag egentligen var före och det går inte för sig, fast egentligen är allt en chimär och vi hänger alla på hypetåget. Inte hänga på hypen. Ledsen Martina Lowden, men vi kanske ses om ett par år när ingen annan läser dig/du är typ Monika Fagerholm. Tur att jag har min bokcirkel. Där är vi alla lika efter och det är skönt.

Men nu har jag hängt på någon slags mini-hype, jag är rätt hyfsat tidigt ute om jag får säga det själv. Fast det är klart, det är ju i den alltid så dissade genren deckare, så det gills egentligen inte. Något som redan är dömt att vara icke-fint nog kan ju liksom inte riktigt bli en hype. Så rättfärdigar jag det.

I alla fall. Stuart MacBrideHar läst hans två första nu i veckan: ”Cold Granite” och ”Dying Light”. Skitbra. Tänk Denise Mina fast han gillar sin stad, Aberdeen. Kickass.