Själv kallar han det "hotberättelser", den gåtfulla vardagsrealism han sysslar med. Och mycket riktigt var Jerker Virdborgs debut Landhöjning, två centimeter per natt en hotets studie där karaktärerna obevekligen gick under i sina små minitragedier. Påföljande Svart krabba behöll samma åtskruvade spänning, men drog mer åt actionthrillerhållet med sitt fängslande militära skridskoäventyr. Och efter det Försvinnarna, en subtil och lågmäld historia om en försvunnen barndomsvän där mystik sattes framför dramatik. Virdborgs författarskap kännetecknas – utöver förmågan att skriva förbannat spännande – av trovärdiga västkustmiljöer, exakta detaljer, och kontrasten mellan det vardagliga och det främmande. Man kan säga att hans berättelsers samlade kärna är det underliga, flytande frågetecknet som med sin obehagliga närvaro driver karaktären mot det oundvikliga avgörandet.

Så kommer nu Mannen på Trinisla. Ännu mer västkust, ännu mer precisa detaljer, och ett frågetecken som är ännu lösare i konturerna. Semesterfirarna samlas på ön Trinisla i Bohuslän och en lättbesvärad man lider av solen och det ansträngda förhållandet till sin partner. Två unga systrar leker på stranden medan deras melankoliske far deppar i båten. Och med en övermänsklig exakthet glider båten som är tillverkad i varken trä, plast eller metall in, på vilken står en märkligt fridsam skeppare. Förstås börjar dessa tre komponenter samverka och lika långsamt som ofrånkomligen stegras berättelsen mot sitt obehagets klimax. Irritation, oro och djur som attackerar. Blod, sprit och ambulanshelikoptrar. Det spårar ur, helt enkelt, i den utmattande hettan och på de släta hällarna.

Den största skillnaden mellan detta och Virdborgs tidigare verk är att i Mannen på Trinisla tas det övernaturliga till en ny nivå. Och vore det inte för den höga trovärdigheten hos (de stackars) karaktärerna och miljön kunde man ha brustit ut i ett "nej, det här köper jag bara inte, nu går det för långt", för nog är det en ren trollerihistoria som efterhand tar form. Eller? Trolleri, gudomlighet, inbillningÂ… gränserna är omsorgsfullt utsuddade. Virdborg befinner sig här i teknisk högform och hotberättelsens maskineri har förfinats samtidigt som gåtfullheten tar steget mot magi. En och annan läsare kommer förmodligen vilja kasta tillbaka frågetecknen till författaren med krav på förklaring. Själv tycker jag att det trots allt är underbart att bli förbryllad.