Under slutet av 1700-talet försöker sig ett nystartat bolag, Dals Bergssocietet, på att bryta silver i Dalsland. Försöket misslyckas å det grövsta eftersom det finns alldeles för lite silver för att göra brytningen lönsam. Förlusterna blir mycket stora för många av de inblandade. Hela historien faller snart i närmast total glömska. Eller?

I den här boken menar författaren att historien inte glömdes bort, utan medvetet hemlighölls och tystades ned – och ger sig därför ut på jakt efter vad som egentligen hände i Dalslandsbergen. Men hur får man reda på något om historieförloppet? Författaren konstaterar själv att det inte finns något bevarat arkivmaterial om bolaget. Inga bevarade officiella dokument, och inget som någon av de inblandade har skrivit. Det enda dokument han verkar finna är en kopia av bolagsordningen för societeten. Det må möjligen vara ett intressant dokument (vars innehåll tyvärr inte återges i boken, mer än vissa brottstycken), men säger ju sannolikt inte så särdeles mycket om bolagets faktiska verksamhet. Vad författaren i övrigt bygger sin skildring på är däremot ett stort frågetecken. Stycket i slutet av boken om källor och litteratur gör en tyvärr inte särdeles mycket klokare på den punkten. Det är oerhört synd, för mellan raderna framstår det som om mycket jobb faktiskt har lagts ned på att spåra källor på de mest spridda håll.

Skildringen är skriven i reportagets form, skriver Holmström i förordet, för att "återskapa och ge dramatiken" kring historien. I klartext betyder det att boken är skriven som om vi var med då det hände, med målande scener och dialog. Om de här scenerna är uppdiktade eller finns återgivna i några källor framgår däremot aldrig. Gränsen mellan historisk roman och populärvetenskaplig historieskrivning blir därför mycket, mycket luddig.

Men varför skulle vi bry oss om denna Dals Bergssocietet? En viss koppling till dåtidens storföretag Ostindiska compagniet som boktitel anspelar på finns förstås: ett par av bergssocietetens investerare är högt uppsatta direktörer inom compagniet. Compagniet var också i behov av silver för sin handel med Kina, och borde därför ha haft gemensamma intressen med societeten, menar Holmström. Men Ostindiskas direktörer var ju sin tids ekonomiska elit, och var inblandade på många håll i tidens samhälleliga liv. Någon tätare eller konkretare koppling än så verkar däremot inte finnas mellan de två bolagen.

Redan i förordet skriver Holmström vidare att Dals Bergssocietet handlar om ett "falsarium som nog saknar motsvarighet i svensk industrihistoria". Om det har varit lurendrejeri i farten, vilket också antyds på ett antal ställen i boken, blir det ju plötsligt spännande – allra helst om det är av en sån magnitud. Men vem som skulle ha lurat vem blir aldrig klarlagt, och författaren konstaterar att han inte finner några belägg för antydningarna om lurendrejerier – men inte heller, kontrar han, något som talar för att gruvverksamheten skulle vara en seriös verksamhet. Holmström verkar därför välja att tro att det handlar om lurendrejeri och falsarier.

En sak är i alla fall säker: det vore nog mycket tråkigt att läsa om en misslyckad och marginell företagsinvestering – en bland många andra i historien. Det kittlar ju onekligen fantasin mer med lurendrejerier och rackarspel, inte minst med kopplingar till såväl alkemiska experiment som Ostindiska compagniet. Det torde också vara mer säljande.

Hade det varit frågan om en historisk roman hade här kanske kunnat finnas en god grund att bygga en story på. Hur sannolik Holmströms berättelse verkligen är, betraktat som ett försök till faktisk historieskrivning, är dock svårare att avgöra.