Missförstå mig rätt nu: Umberto Eco är en av mina favoritromanförfattare. Rosens namn och Foucaults pendel hör till de där böckerna jag misstänker att jag kommer att fortsätta läsa om livet ut; mångbottnade, lärorika, luriga … Men ibland kan jag förstå de som hävdar att hans romaner är svåra; karln är ju trots allt professor, och långa stunder kan de verka som en enda lång kulturhistorisk föreläsning upphängd på en ganska pliktskyldig handling. Man hör till exempel folk invända att de inte är intresserade av medeltidens kyrkodebatter, och undrar om de helt missar att Rosens namn på ett plan är en allegori över fanatism och instängt tänkande som var blott alltför aktuell i 70-talets Italien och knappast tappat relevans i dagens terrortider.

Så paradoxalt nog vete katten om inte Ecos facklitterära böcker kan vara mer lättillgängliga än hans skönlitterära. I Kräftgång slipper man hålla reda på handlingar, slipper försöka jämka samman flerhundraåriga händelser med dagens och kan bara ta essäerna för vad de är: smarta, genomtänkta, kritiska och ofta riktigt kul små betraktelser av ett 2000-tal som väl i ärlighetens namn kunde börjat bättre. Kräftor går som bekant baklänges, och det är det Eco menar att vi alla är i fara att göra. Essäerna här är i första hand hämtade från kolumner han skrivit i italiensk dagspress (den som inte ägs av Berlusconi) mellan 2000 och 2005, och trots glimten i ögat är det aldrig något tvivel på allvaret i botten när han skärskådar fenomen som terrorism, teknologiberoende, populism, globalisering, vidskepelse, media och… tja, Harry Potter, till exempel.

Tror vi verkligen att barn som läser berättelser om magi, kommer att tro på häxor när de blir vuxna (…)? Som små barn trodde vi alla att barn föddes ur kålhuvuden, men detta har inte hindrat oss från att att som vuxna lägga oss till med ett lämpligare (och angenämare) sätt att alstra dem.

Vänta nu, säger ni. Allt det där har vi väl hört femtielva gånger redan. Vi var ju faktiskt med, vi har sett nyhetssändningarna. Sant. Men det som gör Eco så uppfriskande att läsa, även om en del av ämnena är smått inaktuella, är just det att ordet "skärskåda" verkligen är förtjänt här. Oavsett om han dissekerar den italienska valrörelsen (och det är ett väldigt gott betyg att jag, som vet nästan ingenting om italiensk politik, slukar de styckena) eller The Passion of the Christ gör han det med samma godmodiga klarsynthet. Eco är stolt över att kalla sig något som i Big Brothers tidevarv blivit något av ett skällsord: intellektuell. Och den intellektuelles jobb, menar han, är att vara kritisk – inte i betydelsen att gnälla, rasa och nakenchocka, utan att granska, ständigt värdera var vi står, hur vi hamnade där, och vart vi är på väg. Har man en professorsgrad eller två bakom sig och tillräckligt torr humor för att kunna kläcka ur sig meningar som

Som tur är kom sedan det andra världskriget med sina femtio miljoner döda, annars skulle det första världskriget intagit förstaplatsen bland historiens alla tragiska galenskaper.

kan man både använda Faidros för att förstå Bush och med utgång i latinets utveckling från 400-talet och framåt beskriva varför det kan vara en fara om alltför många 20-åringar gillar Terrence Malicks filmer.

Perspektiven kan bli svindlande ibland när århundradena eller landsgränserna svischar förbi, men… kanske är världen inte alltid så enkel som vi vill tro. I dagens debatt blir det ofta slagorden och de enkla lösningarna som får styra. Häromveckan läste jag Richard Dawkins The God Delusion, en bok som ofta snuddar vid samma ämnen som Eco och faktiskt är rätt bra. Men där Dawkins i tidens anda ofta faller in i fingerpekande och polemik gör visserligen Eco sällan någon hemlighet av sina åsikter, men övertygar med att resonera och söka förstå snarare än att banka in sina argument. Det är en fröjd att läsa. Kanske finns det, om vi alla är villiga att tänka några extra varv över vart vi sätter nästa fotsteg, en möjlighet att vi går åt rätt håll.