”No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world”. Det är inte en rad ur Litterära föreställningsvärldar, det är en replik ur filmen Döda poeters sällskap. Men Judith Langers bok om litteraturpedagogik och läsning för, mer än till annan forskning, tankarna till hela den där genren av lärare som hjältar-berättelser. Den är personlig, den är passionerad, den är faktiskt rörande. Jag kommer på mig själv med att få tårar i ögonen – och magen full av varm beundran för, och tro på, läraryrkets och litteraturens möjligheter.

Litteraturen gör oss till bättre tänkare. Den får oss att se många olika sidor av en situation och utvidgar därför våra visioner, får oss att röra oss mot drömmar och målsättningar som vi annars kanske inte ens skulle ha övervägt. Den påverkar hur vi tar in kunskap i akademiska situationer, hur vi löser problem både hemma och på jobbet. Den får oss att begrunda hur sammanlänkade vi är med andra och hur mångsidig mening och innebörd kan vara; den får oss att bli mer mänskliga.

Hos Langer är litteraturen en del av en ständigt pågående process, en dialog mellan människor likaväl som mellan människa och text. Samtalen hjälper läsarna att formulera sina egna tankar och känslor, men också att ta in andras tankar och känslor, sätta dem i relation till varandra, och revidera. Här finns inga givna svar, inga enkla lösningar på litteraturen.

Många teoretiker talar om läsande i poler av närhet och distans. Den omogna, känslosamma (ofta kvinnliga) läsaren förhåller sig inlevande och känslosamt till texten. Den mogna (skolskapade) läsaren förhåller sig objektivt och kritiskt till texten. För Langer pågår istället ett växelspel. Vi går hela tiden in i och ut ur texten och föreställningsvärlden, tar in, formulerar och formulerar om. Lärarens roll är helt enkelt att uppmuntra det tankearbetet.

För vad är det egentligen för elever, läsare, samhällsmedborgare vi vill ha? Är det sådana som oreflekterat rabblar sin utantilläxa, eller sådana som tänker självständigt och lyhört, som kan formulera sina tankar, lyssna på andras och delta i ett aktivt, demokratiskt samtal?

Att alla lärare som inte redan läst den här boken borde läsa den säger väl sig självt. Och så alla föräldrar, förstås. Och politiker, för guds skull. Och alla som över huvud taget läser. Och så förstås de stackars satarna som av en eller annan anledning inte läser, kunde man ju önska sig…

Langer är en fullkomlig idealist som också lyckas med konststycket att vara fullkomligt trovärdig. Det gör hon därför att hon är så konkret. Litterära föreställningsvärldar bygger på ett brett forskningsarbete ute i riktiga klassrum, fyllda av riktiga individer och riktiga möten med texter. De teoretiska modellerna är bara hållpunkter i ett levande arbete.

Det här är helt enkelt vad litteraturundervisning borde vara. Inte ”bildning” eller ”nationell kanon” eller ”korrekt svenska”. Utan ord och idéer som kan förändra världen.