Recension

: Fråga månskenet om vägen
Fråga månskenet om vägen Ko Un
2002
Heidruns Förlag
8/10

Läs dig lugn

Utgiven 2002
ISBN 9188056716
Sidor 77
Översättare Byung-Eun Choi & K. Gunnar Bergström
Illustratör Ko Un

Om författaren

Ko Un, född 1933 är en sydkoreansk poet som i unga år levde som munk. Över 30 år gammal började han på allvar att skriva. Samtidigt engagerade han sig i en politisk motståndsrörelse, som ledde till att han i den dåvarande sydkoreanske militärdiktaturen dömdes till livstids fängelse. Efter två år blev han dock fri. Ko Uns samlade verk gavs ut år 2003 och omfattar cirka 120 000 sidor.

Etiketter

Sök efter boken

Ko Un är den perfekte poeten att ha till hands i fickan då tåget börjar närma sig Stockholm Central, eller flyget gå ned för landning på Arlanda, eller någon annan metropol. Ta ett djupt andetag, slå upp första bästa sida: läs!

Daggmasken slingrar sig sakta fram,
slingrar vidare, vilar så.
Himlens bästa vän.

Nu kan du förhoppningsvis behålla lugnet, kliva ut i storstadsbruset och bara le lite överseende åt stressade börshajar, barnvagnsmorsor i samlad front eller festvivalindränkta indiekids, som rusar ut på perronger, upp i rulltrappor, ned i rulltrappor, förbi spärrar och genom svängdörrar, upp på bussar och ut och in ur alla hål och öppningar som finns. En känsla av lugn och liksom punktkoncentrerad lycka över de enkla tingen, är vad Ko Un förmedlar med sina dikter.

Fråga månskenet om vägen är en samling zendikter. Zen är en gren av Mahayanabuddhismen, men är lika mycket ett sätt att leva som en ”religion”. Att leva enligt zen innebär i mångt och mycket att öva sig i att stilla sitt medvetande till samlad uppmärksamhet.

Flera av dikterna i Fråga månskenet om vägen är extremt korta, bara tre rader och inte mer. De förvånar ändå med sin lekfullhet, är inte alls så högstämda som de inledningsvis verkar. Ofta är de riktigt roliga, lite förbryllande i sin galna primitiva naivitet. De tål att läsas om igen, och se det primitiva framstår då som näst intill genialt. En känsla av vördnad och blyghet i dikterna kan vända blixtsnabbt till bitsk ironi eller försmädlig underfundighet. Ja, ren och skär fräckhet, rent av. Aldrig vet man riktigt vilken sort av dikterna man har att göra med förrän man läst den till slut. Ibland är de mjukt inbäddade i svalor och regn, ibland är de mättade av en blodig biffstek.

Alla texterna är dock ett koncentrat av en mycket precis händelse, eller ett föremål – det finns ingenting utanför dikten, men ändå finns där allt – precis allt. Inte sällan skildras de minsta djuren konkret, men växer snabbt i relation till alltings oupplösliga sammanhang. En väderlek och en daggmask, en slända, en groda, en flugas värld är också människornas värld – eller i alla fall så som människornas värld nog egentligen borde levas.

Det är den besynnerliga blandningen både inom enskilda dikter och mellan dikterna som gör Ko Un intressant. Det råa blandat med det ödmjukt klara, det futtiga blandat med det evinnerliga och det vemodiga blandat med det skojiga.

Textutdrag (Visa/göm)

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2007-03-06 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-24 17:56

Kategori: Recension | Recension: #2412

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?