Recension

: Sista resan till Phnom Penh
Sista resan till Phnom Penh Jesper Huor
2006
Ordfront
8/10

När sanningen är som svartast

Utgiven 2006
ISBN 9789170372063
Sidor 229

Om författaren

Fotograf: Nina Varumo

Jesper Huor (född 1975) är frilansjournalist och författare, bosatt i Stockholm och verksam på bland annat Dagens Nyheter, TT och Svenska Dagbladet. Han bokdebuterade med Sista resan till Phnom Penh 2006. 2010 kom I väntan på talibanerna – Afghanistan inifrån.

Jesper Huor – författarens hemsida.

Sök efter boken

Maoslillaröda-vänsterns avkommor vill förstå hur deras föregångare kunde bli så bedragna. Varför vurmade föräldrarna för massmördare? Trodde i övrigt intelligenta personer verkligen att Stora språnget och Kulturrevolutionen bara var smärre klavertramp?

Jesper Huors Sista resan till Phonm Penh är en av de senaste årens mest drabbande uppgörelser med det revolutionära förgångna. Men snarare än en revanschskrift, är denna intellektuella brottningsmatch en jakt på personlig förståelse. Huors dokumentära reportage utgår från hans egen pappa Someth Huor, som 1977 valde att lämna den två år gamle sonen och sin svenska hustru i Stockholm för att resa till hemlandet och ge sig in i dess pågående revolution. Och aldrig återvända.

Reportaget är känsligt utfört, skakar om i såväl hjärna som hjärta och lämnar mig med en enda känsla: att trots massorna av böcker i ämnet, måste den här historien berättas. Och när den gör det, ska det utföras i princip alldeles precis så här.

Driven av att vilja begripa varför pappan övergav honom och varför mamman stödde den alltigenom vansinniga revolution han for till genomför Jesper Huor ett arbete som lär ha varit svårt att ta sig an, men som för den som bär revolutionens namn, och som får några år på sig att fundera, förmodligen blir nödvändigt. Så här skriver han själv en bit in i boken:

Mitt namn är Jesper Sereika Huor. Sereika heter jag efter min faster, Someths älsklingssyster. Men det är också ett revolutionärt namn. På kambodjanska betyder det Frihet eller Befrielse – jag föds bara två veckor efter det att gerillasoldaterna tågat in i Phnom Penh, under vapenhot tvingat invånarna att ge sig ut på landsbygden och proklamerat År Noll. Varför jag hette Sereika hade jag ingen aning om förrän jag blev vuxen.

Genom intervjuer med sin mor, med familjens släktingar och vänner i Kambodja, och med hjälp av ett ivrigt bläddrande i kambodjanska arkiv, rekonstruerar Jesper Huor sin pappas liv.

Hans föräldrar hade träffats under studietiden i Paris i början av 70-talet. Mamman, engagerad i FNL-rörelsen och pappan, kambodjan och medlem i den patriotiska kambodjanska studentföreningen, gifte sig i Paris 1971.

När Kambodjas USA-stödda Lon Lol-regim föll i april 1975, firade föräldrarna, likt världens övriga vänsteranhängare, ännu en socialismens truimf. In i Phnom Penh hade de Röda khemerernas – hjältarnas – pansarvagnar rullat. Men snart inleddes massevakueringen. Alla Phnom Penh-bor skulle, enligt de röda khmererna, börja bruka jorden för bygga det nya landet: det Demokratiska Kampuchea. År Noll startade.

Två år senare var Demokratiska Kampuchea en enigma. Det lilla riket, som hade bombats sönder och samman av amerikanerna under Vietnamkriget, men tagit makten över sig självt, hade klippt all kontakt utåt. Ingen visste vart landet, styrt av Pol Pot genom den revolutionära och gåtfulla organisationen Angkar, var på väg.

Ingen utom den rörelse till vilken Jesper Huors föräldrar hörde. Den 17 april 1977 firades Kambodjas revolution på Åsö gymnasium i Stockholm. Det var det borgerliga propagandamaskineriet, menade talaren Jan Myrdal, som inte vågade berätta sanningen om revolutionen i Kambodja, sanningen som var att folket höll på att bygga upp ett nytt, frihetligt land.

Många år senare, när Myrdal med flera kommenterade varför man hade hyllat en regim som legat bakom bortemot två miljoner dödsfall, hette det att man inget visste, att man inte ens under resorna genom landet kunnat se något folkmord.

Sista resan till Phnom Penh är ett mycket angeläget reportage. Det är en väldisponerad, engagerad och fullständigt becksvart skildring av en ung revolutionär som vill rädda sitt land, men intet ont anande slukas av dess Kurtz-osande vansinne. Jag kan höra Apocalypse Now!-repliken ”The Horror” stiga upp i mitt inre mot slutet av boken.

Jag ställer mig däremot frågande till varför Jesper Huor i detalj låter rekonstruera pappans sista dagar i livet, när inga källor finns. Det känns som ett något för fritt förhållande till sanningen, i vad som annars är ett välbalanserat växlande mellan efterhandsteorier och historieåtergivande.

Jesper Huor väver också in dagens av korruption och prostitution härjade Kambodja, där HIV och tuberkulos sprider sig bland de fattiga, där miljontals trampminor dödar bönder varje dag, samtidigt som Röda Khmer-föredettingar huserar i maktens korridorer, alltmedan massgravarna efter folkmorden säljs ut, så att högarna av skallar och skelett från Pol Pot-regimens offer blir till guldkalvar för utländska investerare.

Vad hände med pappan?

Someth Huor mördades i Toul Sleng, en skolbyggnad i centrala Phonm Penh, som under revolutionen byggdes om till en dödskammare dit anklagade kontrarevolutionärer fördes och under tortyr tvingades erkänna brott de inte begått för att sedan avrättas. Someth hade åkt ner för att bistå i byggandet av det nya riket. Men han tillhörde de utrangerade, de välutbildade, fel klass.

Han hade lockats hem för att förintas.

Textutdrag (Visa/göm)

Jonas Gren

Publicerad: 2007-01-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 09:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2361

5 kommentarer

oj, känns som en stark bok, men recensionen var knappast särskilt objektiv och strävar väl heller inte efter att vara det. blir lite väl mycket propagerande för en bokrecension, i alla fall för min smak. och jag är inte ens socialist.

lessismore Oregistrerad 2007-01-25 09:34
 

kambodjas moderna historia är förunderlig och mer rik på intriger än den värsta fantasyroman. man ska inte glömma bort att t.o.m. FN stödde de röda khmererna och ansåg att deras regering var den legitima efter att vietnamkommunisterna hade avsatt Pol Pot och att USA och Thailand stödde Pol Pot-gerillan militärt. Det är helt sjukt. Vad soim framstår som ännu mer otroligt är den roll "röde" prinsen Sihanouk har haft under hela 1900-talet.

micke Oregistrerad 2007-01-25 10:34
 

Micke: att USA stödde Pol Pot berodde väl iofs främst på resonemanget att fiendens fiende är en vän. Ungefär samma resonemang som förde fram till att man stödde talibaner på annat håll i världen, med andra ord.

S Oregistrerad 2007-01-25 10:44
 

Jag kan faktiskt inte se vad som skulle vara propagerande i den här recensionen? Ska man förhålla sig neutral och oberörd inför folkmord? Visst blir recensenten upprörd ibland, men allt annat vore i mina ögon oönskat. Kritiker är inte robotar.

Sanne Oregistrerad 2007-01-25 11:42
 

Förstår i ärlighetens namn inte vad jag skulle propagera för, eller emot?
Jag ogillar folkmord, räcker det?

Intressant är att 68-barnen blivit vuxna och åker på World Social Forum för att mötas under parollen "En annan värld är möjlig", rör sig i kretsar som läser Negris och Hardts Imperiet, men som samtidigt måste förhålla sig till att föräldragenerationen, som kämpade för en annan värld då hyllade urfreakde despoter som dödade sina egna folk.
Världen är mer komplex än att vi kan propagera för en enda idé, genomföra den och tro att Den nya världen ska öppna sig.
En av Pol Pots strategier var att alla utbildade – det räckte att du hade glasögon för att räknas som det – och alla som uttalade minsta skepsis mot revolutionen skulle slås ihjäl. I röda khemrernas retorik, som sändes ut i den enda tillåtna radiokanalen, hette det att "den ruttna frukten måste rensas ut".
Kackerlackor kallades tutsierna av hutumilisen i Rwanda.

Jonas Gren Medlem 2007-01-25 20:12
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?