Den 25 augusti 1990 ringde hundratals upprörda svenskar in till Sveriges Television. Vad som hittills bara varit förvirrande rykten från det stora landet i väster var plötsligt ett uppslitande faktum: rätt vad det var så stod den avlidne Bobby Ewing där i duschen och allt var bara en dröm! Massor av dramatiska förvecklingar under massor av avsnitt ogiltigförklarades i ett slag. Vem visste vad som gällde längre? Jag var visserligen tio år 1990, men jag minns det minst lika tydligt som Palmemordet, Estoniakatastrofen eller vilken annan kollektivt traumatisk upplevelse som helst.

Journalisten Göran Everdahl tar sådana här serierelaterade bekymmer på stort allvar. Och han gör det med varm, inkännande humor. Hans kåserande, glättigt sarkastiska stil som länge varit ett välkommet inslag i tidskriftsspalter och teverecensioner fungerar faktiskt lika bra i fullängd.

Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve avhandlas både teveseriernas historia (”I begynnelsen var Procter & Gamble”), kända och mindre kända exemplar, stildrag (”Den frysta producenten”), svenska såpadrag och svenska vändningar i utländska såpor (Onedinlinjen på Sverigebesök gestaltat med hjälp av brandskum och inklippta bilder på isberg). Från döden via karaktärernas mytologiska förebilder och såpans stadiebundna uppgång och fall, till varför folk i svenska serier alltid har så konstiga namn och hur man löser skådespelarnas nyckfulla avhopp och påhopp.

Bildmaterialet är fullkomligt underbart. Inte minst de tv-skärmformade och korniga småbilderna med textremsor som ”Döda mig eller älska mig. Men se till att bestämma dig.”, ”Hon har just sålt sin själ till mig…” och ”Skulle vi låta vårt barnbarn uppfostras av en kallblodig mördare?” Känslan av att författaren själv suttit och fotat favoritprogrammen är klockren. Att läsa – eller bläddra i, bläddervärdet är skyhögt – Everdahls bok är som att umgås med ett medfan. Analyserna är kanske inte alltid djuplodande, men gemenskapskänslan i topp.

”Ja, tvåloperor är ofta melodramatiska, orealistiska och brister i logik. Och? Hitta ett mer passande uttryck för samtiden den som kan.” Sådana repliker och hela glädjen med vilken boken är skriven utgör det bästa försvaret för en utskälld genre. Visst, en och annan dramaserie lyfts nuförtiden upp till kult. Till och med Ingmar Bergman erkände att han gillade Dallas. Och åtminstone utomlands finns en mycket spännande och livskraftig populärkulturforskning. Å andra sidan får man till vardags finna sig i att bli fnyst åt om man inte har vett att hålla tyst om sina favoritserier, se lysande intriger misshandlade av reklamkanalernas klantiga klippning och hafsiga översättningar, samt naturligtvis få det allra mesta filtrerat via annonsörspåtryckningar av den amerikanska högern.

Svenska såpor fick en ganska valhänt och seg start. Trots seriedramatiserade litterära klassiker som Hemsöborna och Markurells i Wadköping på 1960-talet vände man sig utomlands för riktig såpa. Till De lyckligt lottade (1976) importerade man manus av Arvingarna-författaren Norman Crisp. London översattes till Göteborg, men överklassmiljön kunde inte ligga mer fel i tiden. Först 1985 blev det regelrätt genomsvensk såpa. Lars Widding skapade karaktärerna till Lösa förbindelser, men hoppade av i protest mot avsnittsförfattaren Birgitta Stenbergs ”vulgära snusk”. Peter Emanuel Falck, kommande skapare av såväl Varuhuset och Rederiet som Tre kronor, var redan här med på ett hörn.

De svenska såpor som när Tvål! skrevs 1998 intog en ganska förnämlig plats i tablåer och media har numera i princip försvunnit. Den dokusåpatrend som bara precis prövat sina vingar med Real World och Expedition Robinson har nu nästan tagit över helt, men också en ny stark generation av framför allt amerikanska serier har sett dagens ljus. Tvål! har åtta år på nacken. Den har i åtta år varit en god upplagsbok och bläddervän, alltid lika generös. Det är bara att se, minnas, förfasas och njuta. Men nog är det hög tid för en uppföljare.