Recension

: Silverhästen
Silverhästen Lene Kaaberbøl
2006
Rabén & Sjögren
7/10

Feministisk fantasy med driv

Som fantasyläsare är man inte direkt bortskämd med mästerverk. Det mesta som skrivs är upprepning, tröttsamma femhundrasidiga bibbor som ingår i serier på minst tre och högst oändligt många delar. Miljön är medeltidsliknande med kringvandrande riddare och allmänt konservativa könsroller, storyn går ut på att ung, föräldralös pojke visar sig vara den som ska rädda minst halva världen undan Ondskan. Detta gör han genom att åka över minst halva världen för att hitta något, därefter resa tillbaka. På vägen blir han man, och dödar dessutom några troll.

Men som tur är finns ju ungdomslitteraturen. Där har fantasy i olika former alltid varit en stor genre, och den föder fortfarande fantastiska, originella berättelser i långt högre utsträckning än sin "vuxna" motsvarighet. Även om slagsidan mot medeltidslajv finns även här så tas också fantasyns subversiva möjlighet till vara. Världarna och tankarna är nya, samhällsformerna skiftande, hoten mot världen tre- snarare än endimensionella. Även språket tillåts röra sig bortom det episka, långdragna och konstlade.

Katriona i Silverhästen lever i en värld där kvinnorna är bofasta medan männen reser från plats till plats. Världen har en gång ödelagts på grund av männens storhetsvansinniga styre, och därför tillåts de inte längre äga jord. Istället lever man efter en religion där kvinnor symboliskt gifter sig med en viss plats och lovar att sköta om den. Resande kvinnor betraktas som horor, men Kat passar inte in i världsbilden. Hon har ett värdshus och en plats att ärva, men hon kan inte finna sig i det lugna stillasittande livet. Hennes inneboende ilska – fint skildrad som ett taggigt gult djur i magen – och hennes obestämda längtan börjar sakta få en riktning när hon en dag möter en vackert klädd kvinna som rider på en silvrig, rovdjursögd häst. Det visar sig finnas ett annat liv än det bofasta, även för en kvinna.

Lene Kaaberbøl är en av de mest intressanta nya författarna av ungdomsfantasy. Hon har ett anslag som i stilen påminner mer om historiska böcker än om fantasy, och hennes böcker handlar om vanligt folk, som bor i slitna stugor och klär sig i vadmal. Det övernaturliga finns där, men i så små portioner att det nästan inte märks. Hennes språk är korthugget, rakt och angeläget, ett språk som siktar in sig på en punkt som en pil, och sen genomborrar alla hinder för att så snabbt som möjligt komma dit. Huvudkaraktärerna är grovhuggna, enkla och kloka, och de barn som står i centrum är som barn är mest; oförvägna, oförsiktiga och väldigt vanliga.

Fyra av hennes böcker har tidigare getts ut på svenska, och där introducerades den helt egna tanken om skämmerskor, människor som genom att titta på andra kan tvinga dem att skämmas och minnas, erkänna sina brott eller avslöja sina innersta tankar. Den serie som nu inleds med Silverhästen skrevs tidigare, och är tematiskt mindre fullgången. Men båda handlar om en ung viljestark flicka som konfronteras såväl med sina egna förmågor som med den oroliga omvärld hennes uppväxt skyddat henne från. Boken är relativt tunn, och storyn är inte särskilt utförlig, men det finns något i stilen och karaktärerna som gör att man läser den fort och att man blir intresserad. I brist på bättre ord kan man kalla det driv. Eller kanske inspiration.

Textutdrag (Visa/göm)

Alice Thorburn

Publicerad: 2006-10-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-01 13:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2236

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?