Vi vet alla att baksidestexter sällan ger en särskilt god bild av en bok, vilket den här boken tjänar som ett ypperligt exempel på. "Demokratiska perspektiv (1871) är en amerikansk klassiker som skänker djup och intresse för de demokratiska frågorna", skriver förlaget som presentation. Det känns ganska långt ifrån vad jag upplever när jag läser den.

Boken, eller kanske snarare essän, skrevs alltså 1871, bara några år efter det amerikanska inbördeskrigets slut. Slaveriet har just avskaffats även i den amerikanska södern – men däri har Whitman knappast någon stor del. Tvärtom, för Whitman var det viktigare att upprätthålla den amerikanska Nationen som en enhet. De svartas rättigheter verkar han alltså egentligen inte ha särskilt mycket till övers för, och i essän kan man på sin höjd ana att han någon gång vagt antyder problemen med förtrycket av de svarta. Än mindre intresse visar han "indianerna" – inte en enda gång nämns det demokratiska problemet med att USA i skrivande stund som bäst håller på att utrota de sista spillrorna av den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Whitman förefaller nämligen tämligen elitistisk. Han oroar sig för hur demokratin kommer att utvecklas framöver när allt fler ska delta i landets styre. Det behövs ett upplyst och inspirerat ledarskap och en stark, nationell kultur för att värna USA:s storhet under demokrati, menar han. Upplysningen kommer, förstås, genom Litteraturen i allmänhet, och Poesin i synnerhet. Snacka om att tala i egen sak Â… För den vanliga befolkningen verkar Whitman mest känna samma förakt som var så vanligt bland överheten på den här tiden – "massorna" är vulgära och gemena, skriver han uttryckligen. Rent etymologiskt måste man ju förstås ge honom rätt på den punkten (vulgus = latin för folkmassa), men det här känns väldigt långt från någon framsynt och genomtänkt demokratisk stridsskrift.

Man får väl kanske glädjas åt att han åtminstone – men mest i förbifarten – nämner att även kvinnor någon gång i framtiden också kommer att ingå i det folk, demos, som ska styra i en demokrati. Men faktum är att Whitman lyckas undvika att diskutera de allra flesta viktiga demokratifrågor, och det är därtill ganska oklart vad han egentligen vänder sig emot. Boken handlar kanske egentligen mer om Litteraturen och Nationen än om demokrati i sig, men är inte särskilt givande ens på de områdena.

Det känns därför inte som om boken kan ha tillfört särskilt mycket intressant till det samtida samtalet om demokrati – och boken har på den punkten garanterat inte åldrats med värdighet. Det enda försonande är väl att h:ström förlag åtminstone ger oss smakprov på något av Whitmans poesi. Jag känner mig nästan benägen att säga att skomakaren i det här fallet borde ha förblivit vid sin läst.

Essän går mot slutet upp i allt högre tongångar, och avslutas i en hejdundrande hyllning till hur fantastiskt underbart och suveränt Amerikas Förenta Stater är. Jag måste bara ge er ett smakprov på den stora poetens avslutande ekvilibristik:

Vi ser i grunden vårt land, Amerika – dess litteratur, skönhetsuppfattning och så vidare – som förverkligandet, utflödet och formuleringen av historiens och människans djupaste grundelement och mest upphöjda slutmål – och som porträttet (under skönhetens eviga villkor) av vår egen fysionomi, det subjektiva bandet till och uttrycket för det objektiva, när vår egen unika sammansättning, vår utveckling och våra synpunkter – och den nationella mentalitetens bottensats och belägg, karaktär, attraktion, heroism, krig och också friheter – när dessa och allt övrigt kulminerar i en litterär och konstnärlig form, som alltid ska föras vidare.

Sug på den, ni!

P.S. Eventuella förslag på tolkningar i klarspråk av vad Whitman menar i det citerade stycket får ni gärna kommentera nedan.