Det sägs att svensken är så stel och trumpen och blyg, att vi inte säger vad vi tycker, att vi bara jamsar med och söker minsta gemensamma nämnare i alla frågor, livrädda för att säga något kontroversiellt. Amelia Adamo påpekar t ex i Sverige och tystnaden att i Italien och USA vågar folk säga att Berlusconi och Bush är skitstövlar, men svensken vågar inte säga detsamma om Persson.

Höh?

Därefter väger Björn Ulvaeus in om problemen i Sverige:

När jag gått ut och sagt att religion och politik inte hör ihop fick jag en jäkla massa e-mail. Av sjuttio eller åttio stycken var det tre eller fyra arga. I övrigt var det ”Åh vad skönt att det är någon som säger något”.

Men…

Vidare i boken om vikten av att få svensken att säga vad han tycker och inte ”ha det så jävla mysigt jämnt” polemiserar Sverker Åström:

…jag avskyr människor som misshandlar djur. Och så tycker jag att en sommarkväll i juni vid stranden av en insjö i Sörmland är en av de största mänskliga upplevelserna.

Jösses.

Och då har jag inte ens nämnt rallykartläsaren Tina Thörners bredsladdsanalys av problemen i svensk politik.

Alltså, säkert kunde vi i Sverige bli bättre på att diskutera saker och ting öppet; några av de intressantare intervjuerna här snuddar faktiskt vid väldigt viktiga frågor om ansvar och öppenhet, även om de snarast gör det i lite i förbigående sådär; det viktigaste ordet är hela tiden ”jag”. Och jag stör mig inte heller så mycket på de väl uppenbara antydningarna att varenda person som medverkar här vill se ett regimskifte i höst; är det valår så är det. Här medverkar flera människor som jag, oavsett politisk färg, har respekt för och gärna hade läst lite mer djuplodande intervjuer med.

Men allt för ofta verkar boken använda samma argument som används alltför ofta när svensken vill säga något han inte riktigt har belägg för; ”Det här får man ju inte säga i Sverige, men…” Genom att antyda att man är kontroversiell och kommer att få skit för att säga något antyder man att det man säger är a) viktigt och b) rätt. Ibland är det det; ibland är det Amelia Adamo som klappar sig själv på ryggen för att hon minsann var den enda i hela Sveriges journalistkår som vågade fråga Andy Warhol om han tyckte om sina hundar. Ironin: kritiken mot lagomsamhället blir halvljummet försiktigt lagom.

Viktiga saker ska sägas, men allt som sägs är inte viktigt. Och i dessa dagar av klatschiga rubriker, folk som har som heltidssyssla att tala ut i kvällspressen, valkampanjer och proffstyckare som yttrar sig i allt från matlagning till utrikespolitik känns det inte som om problemet är att för få människor våga tala ut, utan snarare att i allt detta snömos hitta den information vi behöver. Och det hittar man knappast i en glättig coffeetablebok med lagom jamsiga åsikter.