I slutet av 60-talet tillbringar Hannah Buchan några tröstlösa månader som hemmafru i en liten gudsförgäten håla i Maine. Med sin präktige läkare till man och sin nyfödde son försöker hon hitta spänningen i vardagen. Vilket misslyckas kapitalt.

Som tur är så skickar hennes revolutionäre far en lika revolutionär vän för att låna husrum när läkar-Dan vakar vid sin fars dödsbädd. Och han är inte bara vänsterradikal, han är en sexig sådan. Hannah inleder en några dagar kort romans med den oväntade gästen, hjälper honom över gränsen till Kanada när han jagas av FBI och några årtionden senare borde allt vara glömt.

För några årtionden senare så är Hannahs båda barn vuxna, läkar-Dan jobbar fortfarande dygnets alla timmar och Hannahs relation till sin mor är fortfarande något ansträngd. Liksom hennes egen relation till sin förstfödde. Men då försvinner Hannahs och Dans framgångsrika dotter efter att ha visat tydliga tecken på att inte riktigt vara med i matchen längre. Och det är då ingenting blir som det var tänkt.

Den sedan länge glömda historien med vänsterradikalen rullas upp då han återberättar historien i sin självbiografi i samma veva som Hannah står i det mediala rampljuset på grund av dotterns försvinnande. Vips är parallellen dragen och Hannah dras in i en PR-karusell utan all dess like, hennes man lämnar henne och hennes son förskjuter henne.

Till en början framstår den här berättelsen som en trivsam och intressant mänsklig historia med de sedvanliga ingredienserna av sköra relationer, sorg och gamla synder. Men när den delen av boken är avklarad så blir det snarare en redovisning av PR som krishanteringsredskap och en hyfsat osannolik följd av en gammal begraven hund.

Genremässigt är den svår att placera i ett fack vilket i och för sig inte talar till dess nackdel. Det är en slags blandning av kriminalroman, familjeepos och som sagt handbok i krishantering. Personporträtten är, det politiska anslaget till trots, något släta och tempot tycks aldrig riktigt infinna sig. I några laddade sekvenser blir det riktigt bra med det däremellan känns snarare som en slags transportsträcka fram till ett slut som inte direkt överraskar.

Summa summarum: Lagom. Varken mer eller mindre, utan alldeles ljummet mellanmjölkslagom.